Söndag27.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Stadsutveckling

Stadens triumf – ett viktigt bidrag i debatten

Publicerad: 26 Oktober 2012, 13:00

Göran Cars

En ny kioskvältare för stadsbyggare har landat. Edward Glaesers Stadens triumf är boken på alla stadsutvecklares läppar, och precis som med Richard Floridas bok om den kreativa klassen väcker Glaeser starka känslor och en polariserad debatt.


Ämnen i artikeln:

Göran Cars

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 5, 2012

En ny kioskvältare för stadsbyggare har landat. Edward Glaesers Stadens triumf är boken på alla stadsutvecklares läppar, och precis som med Richard Floridas bok om den kreativa klassen väcker Glaeser starka känslor och en polariserad debatt. Glaser utmålas som allt från frälsare till stadens dödgrävare. Jag delar inte alla Glaesers slutsatser och rekommendationer, men hans bok lyfter relevanta frågor och är ett viktigt bidrag för alla som är engagerade i stadsutvecklingsfrågor.

Edvard Glaeser belägger med omfattande data och fallstudier att staden är motorn för ekonomisk utveckling, samtidigt som den är nyckeln till ekologisk hållbarhet, välfärd och ett rikt socialt liv. En invändning mot Glaesers slutsatser är att han baserar dem på studier av stora städer på olika kontinenter. Kan då dessa erfarenheter överföras till Sverige? Ja, hävdar jag bestämt. Detroits fruktlösa försöka att revitalisera staden är nyttig kunskap om återvändsgränder i stadsutveckling. På motsvarande sätt bjuder beskrivningen av New Yorks resa från nedgång och förfall till framgång på många insikter som är klockrena lärdomar för svenska städer. Även beskrivningarna av utvecklingen i Bangalore, Boston, Milano ger viktiga bidrag till den svenska stadsbyggnadsdebatten.  Glaeser visar på ett tydligt sätt att vi, olikheterna till trots har mycket att lära av varandra.

För Glaeser är täthet ett nyckelbegrepp. Hans viktigaste bidrag är att han på ett övertygande sätt visar hur täthet leder till utveckling. Det är tätheten som skapar förutsättningar för kreativa möten och innovationer. Det är tätheten som ger tillgänglighet, som minskar miljöbelastande transporter och som skapar sociala arenor för möten av olika slag. Det Glaeser går bet på är dock att på ett övertygande sätt visa på hur tätheten skulle kunna ökas. Utvecklingen av La Défense i Paris är väl inte ett exempel som väcker oreserverat jubel hos aktörer med ambition att utveckla den attraktiva staden. Inte heller känns Glaesers faiblesse för rivning och hårdexploaterat nybyggande i stadens centrala delar ett gångbart recept i svensk stadsutveckling.

För Glaeser är K-märkning av byggnader, bevarandeopinioner och organisationer av typ stadsmiljöråd företeelser av ondo.  Han ser dem som bromsklossar som hindrar stadens utveckling.  Så enkelt är det inte. Att generellt ta bort bevaranderestriktioner och att släppa exploateringstalet fritt skulle inte gagna svenskt stadsbyggande.  Mycket av stadens attraktivitet ligger i dess bebyggelsehistoria och inte minst variationen mellan byggnader från olika tidsepoker, olika arkitektoniska uttryck och alla de funktioner byggander av olika slag rymmer. Men denna invändning mot Glaeser får inte tas till intäkt för en rigid konservatism att bevara till varje pris. Idag möts i stort sett alla försök att bygga något som är mer ett marginellt bebyggelsetillskott av en kompakt vägg av motstånd. Favoritargumentet är att det föreslagna projektet utgör ett störande moment i stadsmiljön, eller att det skymmer en annan byggnad, eller att det förändrar stadens siluett.

Det finns något djupt ointellektuellt i detta sätt att resonera. Våra städer har utvecklats under århundranden och det vi uppskattar är att dess byggnader levandegör vår historia och samtidigt erbjuder en mångfald av funktioner och arkitektoniska uttryck. Jag kan inte för mitt liv förstå logiken i förändringsmotståndarnas argument att just den stadsmiljö eller stadssiluett vi har idag ska bibehållas. Varför det? Är dagens stads- och bebyggelsestruktur den ultimata och innebär alla nytillskott försämring? Om rigida ­bevarandekrafter fick sätta agendan skulle staden förvandlas till ett museum och vi hade inte haft Ragnar Östbergs stadshus i Stockholm, Turning Torso i Malmö eller Konsert- och kongresshuset i Uppsala. Byggnader som mötte motstånd när de planerades, men som i efterhand ­röner stor folklig uppskattning.

Vi måste akta oss för alla som säger sig ha de snabba och glasklara svaren på frågan om hur vi ska hantera frågan om stadens utveckling och täthet. Svaret ligger inte i Glaesers hårdhänta rivande lika lite som det ligger i rabiat motstånd mot nya bebyggelsetillskott. Våra svenska städer skulle, av skäl som Glaeser på ett övertygande sätt pekar ut, må gott av att förtätas. Förtätningen måste dock ske med insikten att vårt bebyggelsehistoriska arv är en viktig del av stadens identitet och attraktivitet. Bebyggelsetillskott måste utformas så att de tillför ekonomiska, funktionella, ­sociala och arkitektoniska kvaliteter.

Göran Cars
Professor i samhällsplanering, KTH

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 5, 2012

Ämnen i artikeln:

Göran Cars

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.