Onsdag23.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Stadsutveckling

Här rivs för att få luft och ljus

Publicerad: 3 Juni 2014, 13:15

Örjan Wikforss.

Millenienatten var klar och kall och Blasieholmen bästa tänkbara plats att invänta tolvslaget. Himlavalvet reste sig högt över oss där vi stod på kajkanten i skärgårdens innersta vik omslutna av precis hela Stockholm och med Nationalmuseum tryggt bakom ryggen. Jag hann tänka att detta är rätt plats för fest. Sen brakade det loss.


Ämnen i artikeln:

Örjan Wikforss

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 3, 2014

Millenienatten var klar och kall och Blasieholmen bästa tänkbara plats att invänta tolvslaget. Himlavalvet reste sig högt över oss där vi stod på kajkanten i skärgårdens innersta vik omslutna av precis hela Stockholm och med Nationalmuseum tryggt bakom ryggen. Jag hann tänka att detta är rätt plats för fest. Sen brakade det loss.

Till det allra mest överraskande med David Chipperfields vinnande förslag till Nobel Center på Blasieholmen hör hans tolkning av Nobelprisens betydelse. Han ger dem höjd, glans och transparens. Hans hus skjuter upp en våning över grannhusen och låter himlavalvet bli festens tak. Det nedsänkta auditoriet har de perfekta måtten för närkontakt mellan pristagare och publik och därute skimrar Stockholm i vinternatten.

Med litet fotavtryck infogar han den nya byggnaden i kvarterens mönster och öppnar markvåningen för publika aktiviteter. Så skapas en helt ny plats där många av oss tidigare sneddat fram mellan parkerade bilar på väg från Östermalmstorgs tunnelbanestation till olika aktiviteter på Skeppsholmen. Ja, här har jag bokstavligen snubblat i fyrtio år nu och så öppnas plötsligt mina ögon för en blivande offentlig plats med de yppersta av stadskvaliteter.

Fasaderna tävlar i avskalad skönhet med Tessins Stockholms slott. Där liksom här är det kvaliteteten i detaljerna i det byggda verket som ger verkshöjden. Byggherre, arkitekt och byggmästare står inför ett mästarprov som till inte ringa del handlar om genomförandeförmåga. Och det är precis vad man också gör i grannhuset.

På Nationalmuseum vimlar det av folk under visningshelgen. All konst är utburen och rivningen av täckskivorna för fönstren har redan börjat. Täckskivorna har i årtal skyddat konsten från dagsljusets påverkan. Men också hindrat besökaren från att uppleva husets arkitektur och dess kontakt med staden och vattnet.

Den pågående renoveringen lovar en arkitektursensation, inser alla vi som deltar i sista visningen innan ombyggnadsarbetena startar på allvar. Vi kväljs av den instängda luften och ser genom smutsiga fönsterglas vilka vyer som väntar när de båda ljusgårdarna öppnas och hela huset blir genomsiktligt. Dagsljuset lyser också upp det fantastiska taken och vi går där med risk att få nackarna sträckta och gläds åt vad vi just har fått syn på.

Här rivs för att få luft och ljus. Den nya tekniken smygs sedan in i den gamla konstruktionen och konsten kan visas i dagsljus. Hus och verksamhet ska inte längre konkurrera utan stöda varandra.

Måleri, skulptur och arkitektur behandlar alla rummet. Men arkitekturen enbart har rummet som huvudsak, rumskonst. Och till rummet finns alltid användare, det ska fungera. Som arkitekturhistorikern Elias Cornell så finurligt uttryckte det: arkitektur är konstnärlig organisering av praktisk verklighet. Det gäller att få det att funka och samtidigt ge en härlig känsla, eller hur?

Precis som för Nobel Center känner jag fullt förtroende för dem som nu gör jobbet i Nationalmuseum. Här finns i båda fallen det där omisskännliga engagemanget och djupa kunnandet som vill till för att skapa och ta vara på märkesbyggnader. Det här kommer att bli riktigt, riktigt bra.

Örjan Wikforss
Arkitekt SAR/MSA och professor

Ämnen i artikeln:

Örjan Wikforss

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.