Gråzon om flyttkedjornas effekt

Att hävda att nybyggnationen resulterar i större rörlighet som frigör billiga bostäder och sänker trösklarna på bostadsmarknaden är ett populärt argument, men det saknas enligt forskare empiriska belägg. Tvärtom fungerar flyttkedjorna såpass dåligt att resurssvaga hushåll ofta hamnar i botten.

Flyttkedjor framhävs ofta som lösningen på bostadsbristen och uppges garantera att bostadsbeståndet nyttjas bättre. Det stämmer visserligen att rörligheten sätts igång, men frågan är av vilken karaktär?

– Vi ser att flyttkedjorna bryts så tidigt att de sällan når grupper längst ned i kedjan. Kötid räcker inte, man måste leva upp till inkomstkraven också, säger bostadsforskaren Martin Grander på Malmö universitet.

Vissa sökanden prioriteras före andra och därmed faller argumentet om att nybyggnationen skapar flyttkedjor som frigör billiga bostäder för resurssvaga hushåll, enligt Grander. Han säger att det dessutom behövs ny forskning för att överhuvudtaget kunna göra sådana uttalanden.

– Vi inom akademin behöver studera ämnet lite närmare för att kunna analysera effekterna. Jag tycker att många som pratar om flyttkedjor saknar empirisk kunskap, säger Grander.

Det beror bland annat på att dagens forskning om rörligheten är minst 15 år gammal. Det kom visserligen en intressant studie för några veckor sedan från Helsingborgs hem, som kartlagt flyttkedjor som skapats när 460 bostäder byggts i fem olika projekt. Studien visar att de nybyggda lägenheterna möjliggjort det för 883 hushåll att flytta och att de bostäder som blivit lediga har erbjudit en bred variation och varit utspridda över hela staden. Av de 515 bostäder som blev lediga var 298 hyresrätter, 109 bostadsrätter och 108 villor. Dessutom har ungefär 297 hushåll kunnat flytta till Helsingborg tack vare nyproduktionen och flyttkedjorna.

Martin Grander berömmer studiens kvalitativa aspekter som visar varför folk flyttar eller inte. Studien visar också tydligt att nybyggnationen har skapat möjligheter för debutanter att komma in på bostadsmarknaden. Men det man även här har missat är att notera uppgifter om inkomster och andra kvalifikationer.

– Sådana studier behövs för att ta reda på vilka det är som rör på sig och varför, samt hur det påverkar segregationen och inkomstfördelningen i olika upplåtelseformer.

Grander har bland annat upptäckt att otillräcklig rörlighet ofta kopplas ihop med änkor och äldre som ”sitter fast” i sina stora villor även om de skulle vilja flytta. Eller barnfamiljer som lever i trångboddhet eftersom de inte finner en större bostad. Det kan säkert stämma i vissa fall, men även här saknas den kvalitativa aspekten, enligt Grander. Han förklarar att boendepreferenser har flera olika dimensioner. Vad är det egentligen som gör att de äldre inte flyttar? Beror det bara på flyttskatten? Kostnaden? Eller kan det handla om helt andra aspekter, som att de faktiskt vill bo kvar?

– Jag tycker att många kommentarer om orörligheten också saknar vetenskapligt stöd, säger bostadsforskaren.

Fallgropar i flyttkedjor
Poängen är inte att slopa rörligheten, utan snarare att förbättra den genom att radera nämnda hinder. Och för att resurssvaga fram till dess inte ska drabbas föreslår Grander att kommuner börjar ställa tuffare krav om billiga bostäder i sina markanvisningar och bygger bostäder direkt för den här gruppen.

Men Hyresgästföreningen tycker att det är fel väg att gå.

”Förslaget om riktade lägenheter till låginkomsttagare är reaktionen på en verklighet med höga bostadspriser och hyror och en arbetslöshet som bitit sig fast runt 6 procent, och där alltför många människor får förlita sig på försörjning genom urholkade trygghetssystem”, skriver förbundets ordförande Marie Linder och chefsekonom Martin Hofverberg i en krönika.

De tycker snarare att regeringen ska fortsätta att bygga nya bostäder i samma takt som nu. Men Martin Grander efterfrågar även här lite djupare eftertanke.

– Det finns en övertro på att man ska bygga nytt, fräscht och dyrt för att lösa bostadskrisen. Jag tycker att man i stället borde rikta sig direkt till inkomstsvaga hushåll, med eller utan subventioner, säger han.

Vad gäller stödformer för svagare hushåll kan variationen vara stor, men förhoppningen är att samtliga ska främja social rörlighet och en inkluderande stadsutveckling som motverkar inlåsningseffekter och boendesegregation. Det säger Martin Lindvall, samhällspolitisk chef hos Fastighetsägarna.

– Därutöver bör de utgå från acceptabel fördelning av ansvar och finansiering, mellan stat och kommun, men också mellan det allmänna och andra aktörer som är inblandade, säger han.

Räcker då fler nybyggda bostäder och bättre fungerande flyttkedjor för att tillgodose bostadsförsörjningen för de ekonomiskt svagaste hushållen?

– Nej, det tror jag inte. För denna grupp utgör den sekundära bostadsmarknaden en nödvändig livlina, säger Martin Lindvall.

Och eftersom gruppen växer och blir mer heterogen i sin sammansättning och sina förutsättningar är det nödvändigt att titta på hur den marknaden kan utvecklas avseende volym och variation i stödformer, förklarar han. Lindvall är personligen inte särskilt överraskad över att många kommuner refererar till flyttkedjor som en lösning på bostadsbristen.

– Dels är det helt nödvändigt för att komma åt de billigare bostäderna, dels tror jag att det i många kommuner är lite oklart exakt hur behoven ser ut och vilka åtgärder som är möjliga att vidta. Att förbättra den analysen tror jag vore en bra start.

Även han hoppas att såväl akademin som analysföretag och Boverket har möjlighet att bidra med mer här.

– I grunden är ju inte frågan om huruvida man bör hänvisa till flyttkedjor eller inte, utan hur de kan fungera bättre.

Han nämner att Fastighetsägarnas färska rapport “HEM – vägar till en ny social bostadspolitik” lyfter fram hur olika konsumentgruppers förmåga att efterfråga bostäder påverkar politikens möjligheter att hantera bostadsförsörjningen. Antingen säkerställer man att flyttkedjor fungerar så att de billigaste bostäderna frigörs och verkligen når dem med störst behov, eller så subventionerar det allmänna boendekostnaden efter en behovsprövning, enligt rapporten.

– I praktiken är det sannolikt nödvändigt att finna en avvägd lösning som kombinerar de båda. De billigaste bostäderna finns redan, de kan inte byggas. Ett faktum som alltför ofta förbises i debatten, säger Martin Lindvall.

Teresa Ahola