”De flesta ger upp på vägen”

Regeringen och Allianspartierna enades nyligen om att eftersträva breda överenskommelser på tre områden: försvar och säkerhet, pensioner samt energi. Inom dessa frågor finns ett särskilt behov av stabilitet över mandatperioderna. Det handlar ofta om stora investeringar som måste ges långsiktiga spelregler. Regering och opposition skulle kunna lägga till ännu ett område där det finns ett skriande behov av reformer och stabila spelregler: bostadspolitiken.

Bristen på bostäder i tillväxtorterna har i allt högre grad blivit ett hinder för många företags expansion och också för rekryteringen av studenter till högre utbildningar. Bostadsbristen är också ett av de avgörande hindren för en framgångsrik integration av alla de människor som kommer till Sverige. Regelverket kring hyresmarknaden syftar till att skydda insiders, de som redan har en bostad. För den som börjar utanför blir tröskeln i många fall oöverstiglig.

Detta är förödande för såväl de människor som drabbas som för Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Bristen på hyresrätter har också tvingat många att köpa bostadsrätter, vilket lett till en snabb och kraftig skuldsättning av de svenska hushållen, vilken många bedömare anser vara en riskfaktor för svensk ekonomi. Bostadsminister Mehmet Kaplan synnerligen svävande inbjudan till blocköverskridande överläggningar om bostadspolitiken måste konkretiseras. Och allianspartierna måste känna ett reellt ansvar för att skapa nya och bättre förutsättningar för framförallt bostadshyresmarknaden. Detta måste gå före parti-taktiska överväganden angående dessa samtal.

Bostadsministern påstår i en debattartikel i SvD den 30/12, 2014, att hyresmarknaden ”idag inte svarar upp mot den efterfrågan som många, inte minst många unga, har när det gäller hyresrätter”. Den enda lösning som antyds är mer av politisk ingenjörskonst. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det är sant att bostadshyresmarknaden har upphört att fungera. Huvudskälet är den förda politiken. Nästan ingen marknad är så begränsad av kvävande regelverk som bostadshyresmarknaden. I Kaplans retorik blir gamla politiska misslyckanden ”marknadens” fel och därför motiv för fler politiska åtgärder utmed samma spår. Det leder garanterat bostadspolitiken ännu längre in i återvändsgränden. Och Sverige in i än allvarligare problem.

En plan- och byggprocess som utgår från att allt byggande av bostäder är ett miljö-problem, extremt långa handläggningstider för planbeslut och bygglov – trots Stefan Attefalls många vällovliga initiativ – och därtill en från andra världskriget kvardröjande prisreglering (bruksvärdessystemet) som gör varje investering i nyproduktion eller renovering till ett vågspel. Ovanpå detta kommer de politiska riskerna: De ständiga regelförändringarna, signalerna om ytterligare, nya politiska ingrepp, som nu i Kaplans utspel, de politiska hoten mot privata företag i andra ”politiknära” branscher och Hyresgästföreningens unika makt byggd på en mycket speciell, korporativ lagstiftning.

Ingen behöver därför vara förundrad över att på 40 år har antalet privata hyresrätter i Stockholm halverats. Siffror från andra delar av landet pekar i samma riktning.

Många privata fastighetsföretagare vill inget annat än att bygga nytt. Men de känner sig motarbetade av det politiska systemet och i många fall av Hyresgästföreningen. Inte minst de många mindre och medelstora företagen har inte den ekonomiska uthålligheten att vänta upp till sju-åtta år på ett bygglov för att därefter påbörja ytterst osäkra förhandlingar om nya hyror som ska säkerställa att kalkylen går ihop. De flesta ger upp på vägen.

Om den nya bostadsministern vill gå till historien som den som gav unga, invandrare och andra en reell möjlighet att bo i hyresrätt, då ska han inte införa ”incitament för kommuner som medverkar till att det byggs hyresrätter” som han säger i intervjun, utan istället i skapa incitament till dem som faktiskt låter bygga och sedan förvaltar hyresrätter – fastighetsföretagen. Och incitamenten ska inte vara inte ekonomiska subventioner utan en långsiktigt trovärdig och robust politik som företagen kan lita på över tid och som därmed ger förutsättningar för dessa mycket långsiktiga investeringar.

Men en sådan blocköverskridande lösning förutsätter inte bara en omprövning av politiken inom det rödgröna blocket, utan även inom alliansen. Moderaternas och Folkpartiets rädsla för marknadsekonomiska lösningar måste arkiveras och ersättas av en tilltro till en ny politik; en politik som normaliserar denna marknad till att fungera som andra konsumentmarknader: där ett starkt konsumentskydd är en självklarhet, likaså att kunderna är myndigförklarade att tillåtas fatta egna beslut tillsammans med sin hyresvärd och att den politiska kraften ägnas åt att underlätta nyproduktionen av hyresrätter genom färre detaljregler och kortare och enklare beslutsprocesser.

En sådan politik vore början på ett bättre och starkare Sverige.

Christer Jansson
Senior Advisor, Nordic Public Affairs
Tidigare vd Fastighetsägarna Stockholm