En stad för alla?

Artikeln är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 6, 2016.

Runtom i Sverige byggs det mer än på länge. Staden ska vara hållbar, inkluderande, blandad och öppen. Samtidigt visar statistiken att de offentliga rummen används mest av pojkar och män. Var finns kvinnorna? Och var finns de unga flickorna?

Genom historien har kvinnor inte synts särskilt mycket i det offentliga rummet. En ensam kvinna på 1800-talet var lika med en prostituerad. Kvinnans möjlighet att ta sig ut i staden var kopplad till att göra inköp till hushållet. Sedan dess har normer successivt förändrats. Så var är tjejerna idag? När White arkitekter studerat statistik och frågat unga tjejer var de vistas och trivs bäst blir svaret ofta hemma eller i gallerior. Vilka platser finns för tjejer i det offentliga?

– Det saknas offentliga platser. Den byggda miljön svarar inte upp mot de behov som unga tjejer har. Det finns så många mellanzoner när man är tonåring, en förväntas ta ansvar men har inte alltid mandat att bestämma, man anses delvis vara barn men också vuxen. Därför är det viktigt att det offentliga erbjuder den här målgruppen utrymme, säger Rebecca Rubin från White arkitekter, som jobbat med projektet ”Flickrum i det offentliga”.

Enligt Whites analyser beror avsaknaden på platser för tjejer på att rådande normer och strukturer skapar en ojämlikhet i hur behoven prioriteras. Såhär skriver de:

”Det beror i grunden på att rådande normer och strukturer skapar en ojämlikhet i hur behoven prioriteras. En större andel av offentliga bidrag går till exempel till aktiviteter som till största delen används av män/pojkar än till aktiviteter som tjejer/kvinnor önskar. Det finns både uttalade och outtalade normer kring vem som vistas i det offentliga rummet. Snedfördelningen har uppmärksammats och bekräftats i forum och forskning under en längre tid, men fortfarande saknas idéerna, planerna och framför allt de byggda exempel på jämställda och inkluderande miljöer för alla”.

Utgångspunkten var en plats i Bagarmossen söder om Stockholm. Foto: Wikimedia.

Utgångspunkten var en plats i Bagarmossen söder om Stockholm. Foto: Wikimedia.

Vad krävs då för att unga kvinnor ska känna sig mer bekväma och kunna ta större plats i det offentliga rummet?

I projektet ”Flickrum i det offentliga” har White arkitekter jobbat tillsammans med teatergruppen UngaTur i Kärrtorp utanför Stockholm, ungdomsrådet i Skarpnäck och ungdomsledare från Stockholms stad. Syftet har varit att arbeta med frågan om tonårsflickor plats i Stockholms offentliga rum, genom att faktiskt fråga experter: tonårsflickor.

Projektets hade utgångspunkt i UngaTurs föreställning ”Du vet havsdjupen” – en interaktiv föreställning som utgår från två tonårsflickor och deras upplevelse och utnyttjande av det offentliga rummet, i detta fall Kärrtorp centrum, som utgjorde scenen. Både arkitekter från White och tonårsflickor från Skarpnäcks Ungdomsråd var med som referensgrupper, och lokala politiker och branschfolk bjöds in för att diskutera frågorna.

Två av de tonårsflickor som är med i projektet är gymnasieeleverna Kajsa Frisk och Charlie Sillén.

Vad skulle ni vilja se? Vad kom ni fram till?
– Vi pratade mycket om att man skulle använda rosa, eller ”tjejiga” saker. Skulle vi bygga ett fint ställe att hänga på så är risken att killar också skulle börja hänga där och ta över. Då kan man avskräcka dem med lite rosa och gulliga saker. Och kommer de ändå hänga där kommer de att vara i det rosa – vilket kanske också är bra, säger Kajsa Frisk.

Enligt flickorna handlar det dels om ökad trygghet, varför man valde mer och mysigare belysning. Men mest handlar det om att ha någonstans att hänga.

– Det är viktigt att man känner sig trygg på platsen. Annars vill du inte hänga där, och då har platsen förlorat sin funktion. Det går väldigt mycket hand i hand, säger Charlie Sillén.

Rum utan programmering
En annan sak som var gemensam för de tre grupper som ungdomarna delades in i var att alla ville vara med och påverka och skapa stadsrummet – medskapande.

– Det handlade om att vara med och skapa, delta – att det fanns plats och ytor för deltagande och möjlighet att göra avtryck i staden. Platser där man inte ständigt måste vara aktiv, där man kan se utan att behöva bli sedd, säger Angelica Åkerman, arkitekt på White och en av initiativtagarna till projektet.

En annan sak som kom fram i projektet var att skapa platser som inte var direkt aktiva. De offentliga rummen är ofta programmerade för att användas till en viss aktivitet, ofta en sport och ofta tävlingsinriktad: en skatepark, en fotbollsplan. Statistik visar dock att så mycket som 80 procent av sådana spontanidrottsplatser används av killar.

– Att skapa platser där man kan vara och umgås utan att det ska vara en aktivitet knuten till den var något som alla grupper lyfte fram, säger Angelica.

– Det var egentligen ganska enkla förändringar eller tillägg, men som får stora effekter för de som vill nyttja platsen. En sådan enkel, men genial, sak var att skapa fler sittplatser som gör att man kan titta varandra i ögonen och prata med varandra, säger Rebecca Rubin.

Modellerna togs fram av ungdomarna tillsammans med arkitekter från White. Foto: White.

Modellerna togs fram av ungdomarna tillsammans med arkitekter från White. Foto: White.

Hur har förslagen mottagits?
– Staden har precis har fått upp ögonen för det stora glapp som finns – att våra offentliga rum inte nyttjas jämställt, att platser med fokus på tonårstjejer ofta helt saknas. Under processens gång har vi blivit mer och mer övertygade om att medskapande är en nyckel för att hamna rätt i resultatet. Man ska inte skriva en bok om hur flickrum i det offentliga ser ut, det handlar istället om att i ett tidigt skede fråga de som är experter – flickorna själva. Därför behöver processen se lite annorlunda ut, vilket för många innebär en viss rädsla. Å andra sidan har man stora chanser att hamna väldigt rätt, säger Rebecca Rubin.

– Jag lovar att varenda tjej har något att säga om sin offentliga miljö, säger Charlie.

– När vi började jobba med det här så fanns det väldigt få byggda referenser, samtidigt som vi såg att det fanns ett skriande behov – det var frustrerande. Men det senaste året har det hänt mycket, säger Angelica Åkerman.

Hon syftar bland annat på att Stockholms stad i sin senaste budget avsatt särskilda pengar för att ta in jämställdhet i alla sina projekt.

– Vi hoppas att vi har gjort en förflyttning i medvetenheten. Vår bransch har börjat förstå innebörden i siffrorna och statistiken – det börjar sjunka in att det faktiskt inte är rättvist, säger Rebecca Rubin.

”Killarna då?”
Som i många andra sammanhang där flickor ska lyftas fram höjs paradoxala pekfingrar om ”att vi inte får glömma bort killarna”. Rebecca Rubin säger att de faktiskt aldrig pratat om projektet utan att den frågan har dykt upp.

Charlie Sillén har dock svar när frågan dyker upp.

– Det finns ju forskning på det här. Killarna glöms aldrig bort. De är överallt. När icke-män är underrepresenterade får man ju ta tag i det. Och är det egentligen så farligt att skapa ett separatistiskt rum? Det kommer ju knappast att sitta skyltar om att ”killar äga ej tillträde”. Jag tror att sådana här projekt gör att allt blir mer jämställt. Till slut kommer vi inte ens att behöva ha sådana här projekt, säger Charlie Sillén.

Segt men hoppfullt
Ett kommunalt bostadsbolag, som äger marken som modellbyggandet utgick ifrån, var med och visade intresse för projektet.

Vad har hänt? Har ni sett några faktiska resultat ännu?
– Nej, tyvärr inte. Vi hade med oss intressenter som var med både på teaterföreställningen och vernissagen för modellerna, vilka vi hoppades skulle vara med på tåget. De äger platsen, de har fått mycket input – men det finns en stor rädsla för att arbeta på nya sätt och skapa nya typer av platser, säger Angelica Åkerman.

– Men jag måste ändå säga att det är hoppfullt nu. Det har hänt saker de senaste två åren. Det finns en positiv trend även om det krävs otroligt mycket jobb. För att det ska hända saker krävs att frågor som rör jämställhet och jämlikhet, viktiga frågor när vi talar om social hållbarhet, kommer in i och förs vidare mellan alla skeden, hela vägen från strategiska dokument till markanvisningsskeden och genomförande, lite som det har gjort med den ekologiska hållbarheten, säger Rebecca Rubin.

Maria Nordlander