Max variation – ingen garanti för social hållbarhet

Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 5, 2017.

När Linköping hade sin bomässa i Vallastaden nyligen visade man fram en typ av bebyggelse som är full av variation med smala gränder, gator formgivna med rika mönsterläggningar, ett livfullt parkstråk och hus av många olika typer med massor av olika uttryck, material och färger. Det är en nyexploatering på en åker där bilarna förvisas till områdets kant och gatorna präglas av lugnare gång- och cykeltrafik. Kvarteren har en öppen gård med en gemensamhetsanläggning där planförfattarna tänker att de boende ska mötas. Social hållbarhet var ett viktigt kriterium för upphandlingen av planen och det vinnande förslaget menar just att den formmässiga variationen leder till ett mer socialt hållbart bostadsområde.

Social hållbarhet är också ett viktigt kriterium när Stockholms stad delar ut markanvisningar i Skärholmen. Planen formas i dialog med boende och utvalda aktörer och när marken anvisas gäller det att bjuda högst med åtgärder som anses främja ett lokalt liv. För den enskilde exploatören innebär det att man erbjuder stor variation i uttryck och form, gemensamhetsytor och exempelvis praktikplatser i projektet.

Den dominerande idén nu är alltså att det starkt varierade uttrycket som signalerar individualitet, mångfald och valfrihet ska borga för social blandning och social hållbarhet. Men detta är paradoxalt nog en uppifrån-skapad, närmast påbjuden formmässig variation. Det blir lätt ett endimensionellt perspektiv där man satsar en stor del av budgeten på den fysiska variationen till förmån för mer generella stads- och bostadskvaliteter och goda offentliga rum.

I en större skala kan både områden som Vallastaden och nya områden i Skärholmen betraktas som nya enklaver trots ambitionen om att länka samman och koppla till det befintliga. Här skulle man kunna göra en närmare analys av befintlig bebyggelse och i högre grad utveckla och förstärka de befintliga kvaliteterna. Viktigt är att inte bara länka samman den fysiska bebyggelsen utan också länka det nya till människor, verksamheter och funktioner som finns lokalt idag på varje plats, det specifika som också kan vara områdets identitet i framtiden. Det handlar mindre om max variation och mer om direkta kopplingar där det som fungerar på platsen tas med och förstärks i det nya som byggs.

Variation i bebyggelsen ger inte per automatik blandade stadsmiljöer, variationen måste också komma underifrån. Använd allt det positiva en plats bär på och involvera många i diskussionen om vad detta är – gott liv kan också vara att man just stärker det som är specifikt i ett område och tar detta som utgångspunkt snarare än något att bara ”länka” till.

En stadsutveckling som har element av repetition och likhet kan vara väl så bra och rymma social mångfald, kanske till och med i högre grad än i de nya miljöerna med maximalt varierade fasaduttryck.

Ola Broms Wessel
Grundare och vd arkitektkontoret SPRIDD