Fredag10.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Hållbarhet

Isoleringens höga pris

Isoleringens höga pris

Gängvåldet på våra gator eskalerar, sprängningarna är i nivå med krigszoner och röster från alla delar av samhället kräver åtgärder. Men hur hamnade vi här från början? Fastighetsnytts Mattias Fröjd söker svaren bland nedlagda regementen, överprisade bostäder och skolor som ingen vill gå i.

Publicerad: 13 Mars 2020, 15:26

Ämnen i artikeln:

BostadsrätterHans LindSocial hållbarhetHyresrätter

Innehåll

Hans Lind.

Foto: Fastighetsnytt

Hans Lind: ”Hade bostadsbyggandet hängt med hade vi inte konflikten”

Grundplåten i segregationsfrågan är bostadsmarknaden. En låg byggtakt, avsaknad av politik och incitament för bostäder i de lägre prisklasserna samt en flyktingvåg har ytterligare spätt på problematiken. Hans Lind ser en trögrörlig marknad i dag.

Det må ha varit ett uppsving de senaste åren vad gäller bostadsbyggande, men bara i vissa segment. Känslan är snarare att segregationen i samhället ökat, tonen i debatten har definitivt skärpts.  Hans Lind, tidigare professor i fastighetsekonomi på KTH, ser en marknad som sviktat.

– Hade vi haft ett bostadsbyggande som hängt med hade vi inte haft den här konflikten mellan fattiga svenskar och fattiga nyanlända. Så inom bostadspolitiken, jag tänker ju marknadsmässigt – har vi då ett tillräckligt stort utbud så blir det rimliga priser och hyror och människor får möjlighet att välja. De krafter som inte vill ha en integration stärks om man inte kan flytta.

Hans Lind gör en jämförelse med situationen på 90-talet med en flyktingvåg från forna Jugoslavien samtidigt som det fanns ett bostadsöverskott i Sverige. Du kunde få en bostad. Även om man flyttade till miljonprogramsområdena fanns möjligheter. 

– Det var en blandad invandrarbefolkning där många var på väg, många av dessa har flyttat vidare. Du kunde få ett jobb, en bostad och komma in i samhället. Ser man sedan på vad som hänt de sista tio åren är ju möjligheten att hitta något och få ett eget förstahandskontrakt mycket mer begränsat i dag. Hittar du något är det ett segregerat område, och som det ser ut i dag med kötider och de regler kring att köpa bostad som finns så är möjligheterna att komma därifrån mycket mindre. 

På längre sikt behöver vi tänka på hur vi bygger, menar Hans Lind. 

– Vill vi ha en integration på sikt, om vi pratar om rika och fattiga, då måste vi tänka på hur vi bygger stad där man blandar lyxigare med enklare och olika boendeformer. Här säger de flesta ungefär som jag – men det är ändå inte det typiska byggandet, utan det är fortfarande relativt segregerat mellan boendeformer. Vill vi förändra staden måste vi tänka mycket långsiktigt, och om allt vi bygger nu och framöver är mer blandat har vi en mer blandad stad om 50 år. Och det är det tidsperspektivet man behöver ha.

På frågan om varför det inte byggts och vilka som borde gjort annorlunda lägger Hans Lind huvudansvaret på stat och kommun. Intrycket av fastighetsutvecklarna på marknaden är att de är väldigt flexibla och anpassar sig snabbt, om bara politiken klargör att man vill något annat och skapar de ekonomiska förutsättningarna för det. 

 – Ska man leta efter något som pekar på varför vi inte gjort mer än vad vi gjort får man titta på kombinationen av kommunal och statlig bostadspolitik, där staten har bevakat ett antal så kalla­de riksintressen, och där ingår inte att folk ska kunna hitta en bostad. Jag har full förståelse för att kommunerna agerar utifrån ett egenintresse så länge staten inte tvingar dem att göra något annat. Man vill inte planlägga för mycket mark, och man vill bygga tätt så att man kan ta bra betalt. Men om staten klargör att nu måste kommunerna planera för ett mer blandad byggande tror jag inte kommunerna kommer att göra så mycket motstånd, och då kommer marknaden att utveckla former för ett blandat byggande som de kan tjäna pengar på.

Kommer vi att få se några framsteg inom bostadspolitiken?

– Jag tror att vi kommer att få se intressanta saker på kommunnivå, det är där man ser att det inte är bra för staden med segregation. Där finns möjligheten till samarbete mellan politiska block och det lokala näringslivet. Kan man bara skala av lite ideologi så tänker de flesta likadant. Ska man leta efter en ny bostadspolitik ska man kanske leta efter det på kommunal nivå, i alla fall de närmaste 5–10 åren.

Hans Lind

Professor i fastighetsekonomi och pensionär. Var 1980–1992 verksam vid 

Nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet. 

Verksam på KTH och avdelningen för bygg- och fastighetsekonomi åren 1992–2015. 

Hamid Zafar.

Foto: Fastighetsnytt

Hamid Zafar: ”Segregationen är dräpande”

Bostadssegregationen är ett stort problem. Sedan har införandet av det fria skolvalet ytterligare försvårat arbetet i den så viktiga integrationsfrågan.

Hamid Zafar kom till Sverige och Bis­kopsgården i Göteborg när han var fem år gammal. Sedermera utbildade han sig till lärare, men det var snålt om jobb efter finanskrisen 2008 och det blev i stället anställning på Skolinspektionen. Först i Stockholm, för att sedan flytta tillbaka till Göteborg där det blev arbete med tillsyn och inspektion av skolor. Det var då det slog honom precis hur segregerat Göteborg är. 

– Jag minns när jag kom till Angered med spårvagnen och gick av i Hjällbo på morgonen och det var fullt med barn på perrongen. De skulle in till stan. Jag tror vi fick fram en siffra på att en fjärdedel av barnen som bor i Angered valt bort skolor i närområdet. Det är också dessa föräldrar som är resursstarka eller insatta i hur systemet fungerar. Skolsegregationen är dräpande, och vi såg den på väldigt nära håll. 

En del av problemet kan härledas till kommunaliseringen av skolan och det fria skolvalet som genomfördes i slutet av 80-talet och början av 90-talet. En, i stort sett, enig forskarkår menar att detta drivit på segregationen, då det är de resursstarka och utbildade som bäst klarar av att navigera på skolmarknaden. Framför allt, menar Hamid Zafar, luckrar det upp sammanhållningen i samhället i stort. 

– Ideologisk hemvist spelar föga roll när det gäller beslut om det egna barnet. Det bästa för det egna barnet övertrumfar din ideologiska övertygelse. Det innebär att du är mot skolsegregation, du är mot det fria skolvalet, du är solidarisk med människor som kommer hit från andra länder och du vill att Sverige ska ha en liberal syn på flyktinginvandring. Men när det gäller ditt eget barn tar du alla beslut som går emot detta. 

Språket är något Hamid Zafar ofta återkommer till som en central punkt. När han själv gick på Sjumilaskolan i Göteborg var det kanske 50 procent av eleverna som inte hade svenska som förstaspråk, när han återkom som rektor var siffran 99 procent. Vad innebär det för samhället när elevernas enda kontakt med majoritetsbefolkningen är via lärare och socialtjänst, som endast är där under arbetstid? Hamid Zafar lyfter en beskrivning av situationen från boken Förorten av Peter Esaiasson.

– Han ser strömmen av socialsekreterare som kommer in från stan, upp till socialkontoret och som sedan åker därifrån. Jag är väldigt bekymrad över att vi har fått den typen av etniska enklaver. Tidigare pratade man om ett utanförskap som byggde på olika samhällsklasser, men det har i dag ersatts av ett etnisk utanförskap där en etnisk segregation tagit vid. Du kan vara född i Sverige, ha gått i svensk förskola men ändå inte känna dig som en naturlig del av majoritetssamhället, och det är oroväckande.

Men man har talat om bostads- och skolsegregation i decennier. Här är Hamid Zafar irriterad över att man försöker döda diskussioner med att hävda att skolsegregationen beror på bostadssegregationen, punkt. 

– Skolsegregationen kan inte vänta på att bostadssegregationen ska lösas. Politikerna måste ta beslut för att begränsa skolsegregationen oavsett hur bostadssidan ska lösas, för den är svår att komma åt. Skolsegregationen går däremot att begränsa lättare med politiska beslut.

Är skolan ett viktigt instrument för integration?

– Jag skulle vilja säga att skolan är en av de institutioner som spelar de mest avgörande rollerna ur ett integrationsperspektiv.

Har vi en förlorad generation? 

– Flera, skulle jag säga. 50 procent i dessa områden har inte gymnasiebehörighet, jämfört med 15 procent på riksnivå. De försvinner inte, utan kommer ut i samhället där det finns andra krafter som kan pocka på deras uppmärksamhet.

Hamid Zafar

Född i Afghanistan och kom fem år gammal till Sverige som flykting. Utbildad gymnasielärare i religion och historia. 

Arbetat på Skolinspektionen och sedan som rektor på Gårdstensskolan i Angered innan han blev headhuntad till rollen som rektor på Sjumilaskolan 2015. Ett arbete som gav honom utmärkelsen Årets svensk av tidningen Fokus.

I dag är han barn- och utbildningschef i Mullsjö.

Annika Nordgren Christensen

Foto: Fastighetsnytt.

Annika Nordgren Christensen: ”Värnplikten svetsar samman”

Efter några år på hyllan var det dags att damma av och åter tillämpa värnplikten. Åsikterna går isär om hur det är en fungerade plats för integration, men som kontaktyta var värnplikten ett utmärkt instrument.

Regeringsuppdraget att utreda förutsättningarna för att återuppta värnplikten gick till Annika Nordgren Christensen, i dag konsult i den egna firman Tjäderns Byrå. Hon berättar att under utredningstiden så kom diskussionerna och samtalen i det omgivande samhället kring värnplikten inte bara att handla om hur man personalförsörjer försvaret. Det var drömmar, fantasier, tankar och egna erfarenheter från egen värnplikt. Vad den är och vad man hoppas att den kan vara och vilka samhällsutmaningar man kan lösa. 

– Så en allmän reflektion är att värnplikten omgärdas av väldigt mycket annat än just hur vi personalförsörjer det militära försvaret på det mest ­effektiva sättet. Därmed också diskussionen om den gamla funktionen, många år tillbaka. Då handlade det mycket om att olika socioekonomiska grupper möttes, en gång i livet i alla fall, under värnplikten och där skapade kontakter och förståelse.

I utredningen kom också frågan om invandring med i diskussionen. Kan värnplikten vara en ny träffyta för individer med olika bakgrunder?  Annika Nordgren Christensen poängterar dock att man måste vara svensk medborgare för att få göra värnplikt, och därmed exkluderas också många nyanlända. Samtidigt är dagens antal också lågt jämfört med hur det var förr i tiden, och det kan vara svårt att göra större avtryck.

– Man kan konstatera att det är en grupp ur gruppen som har möjligheten till detta möte. Ytterligare en faktor i möjligheten att använda värnplikten som ett integrationsverktyg är att, även om det är både kvinnor och män nuförtiden, så är det en väldigt liten andel av befolkningen. Det är inte de breda massornas träffyta, utan långt därifrån. Sedan ska man ju inte underskatta att varje liten positiv effekt är något. Men så länge det ser ut så här gällande antalet så ska man inte hoppas på den stora, breda effekten.

Annika Nordgren Christensen menar dock att man skulle kunna laborera med tanken att värnplikten har ett stort värde alldeles oavsett hur stort Försvarsmaktens behov är. Integration, socioekonomiska möten eller, som en del är inne på, en puts och studs-funktion för förslappade ungdomar i allmänhet. Då skulle man rent teoretiskt som samhälle kunna bestämma sig för att det är ett sådant värde att man pumpar upp volymen. Problemet är att det är ett ingripande instrument, du rycker folk med tvång och hot om polishämtning, böter och ytterst fängelse om de inte inställer sig. Då måste man ställa frågan om det är ett rimligt skäl kontra de samhälleliga värdena som ska främjas – och det är ett stort frågetecken, även om frågan är intressant, menar Annika Nordgren Christensen.

– Det är väldigt få tillfällen i livet som man tillbringar tillsammans under samma förutsättningar. Man svetsas samman i den grupp man befinner sig på ett ganska unikt sätt under en tid som är väldigt danande. Det har de flesta vittnat om under alla tider, att det är en viktig erfarenhet att ha med sig. Många vittnar också om att man träffat människor som man kanske aldrig skulle ha träffat annars, det kan handla om geografi eller olika bakgrunder, och jag tror att det finns en ganska stark säkerhet bakom det påståendet. Men jag vill ytterligare en gång betona att man bör vara väldigt aktsam, i och med att det är en så pass ingripande verksamhet, så man måste ha väldigt goda skäl och rätt motivering.

Annika Nordgren Christensen

Konsult i den egna firman Tjäderns Byrå samt ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. 

Riksdagsledamot (MP) i Försvarsutskottet 1994–98 och ledamot av Försvarsberedningen mellan år 1995 och 2009. 

Regeringsuppdrag från oktober 2015 till och med september 2016 som särskild utredare av Försvarsmaktens personalförsörjning.

Mattias Fröjd.

Foto: Elias Ljungberg

Analys: ”Är det tomt i verktygslådan”

Samtidigt som kyla och snö lyser med sin frånvaro pågår operation Rimfrost och Hagelstorm i Malmö. Bombningar och gängvåld ska stävjas. Hur hamnade vi då här, i ett sam­hälle där segregationen bara tycks öka? Hur ser det ut med de verktyg som kan underlätta integration över tid?

Även om Sverige som välfärdsland ligger väldigt bra till i världen så ökar de sociala och ekonomiska klyftorna. Utanförskap och segregation är en grogrund för sociala problem. En fungerande plan för integration och inkludering som håller över tid är önskvärd. Här är mötet mellan människor med olika bakgrund och socioekonomisk status viktigt, och vi har tittat lite närmare på tre områden: bostadsmarknad, skola och värnplikt. Ett har vi avvecklat, ett annat har vi avreglerat och ett tredje har legat i träda under många år. Hur ser det egentligen ut med det långa spelet när man talar om integration? 

När det gäller segregation är det i förs­ta hand bostadsmarknaden som bär det tyngsta lasset. Sedan 90-talet har vi inte haft ett bostadsbyggande som hängt med. När vi sent omsider fick upp byggandet visade det sig så småningom att vi byggt lite ensidigt, grupper med mindre plånböcker, som unga eller nyanlända, hade inte varit fokus. Ett argument är att det inte går att bygga billiga bostäder (inte dyra heller, vad det verkar). Bolånetak och amorteringskrav underlättar inte. Tillsammans med kösituationen på hyresmarknaden är nu möjligheterna att välja var man vill bo begränsade till dem med möjligheter.

Varför har vi då inte hållit efter byggandet för att kunna hålla bostadsmarknaden ”i balans”, som det så vackert heter? Det är lätt att peka på att bostadsbyggandet numera sker på marknadens villkor, men Hans Lind avfärdar det och menar att kommunalt planmonopol, riksintressen och statliga regler är mer omfattande nu än någonsin. Så det stora regimskiftet, där vi gått från den sociala bostadspolitiken på 80-talet till något nyliberalt, det är bara dumheter, menar han. Det som behövs är att staten ger tydligare direktiv och ett mer direkt ansvar. Menar man allvar med integration är det logiskt med olika typer av kvotering.

– Vill vi driva en generös flyktingpolitik och på kort sikt få mer integration är det svårt att se något alternativ till kvotering. Då måste en viss procent till exempel kvoteras in i det som kallas attraktiva områden via köpta lägenheter. Nu får nyanlända det som blir över, då de är sist i kön. Visst kan man se det rättvist med kötider, men det funkar inte om vi vill ha integration. Med de bidragssystem som finns har de råd att betala hyresreglerade bostäder i ”attraktiva områden” – men mer långtgående kvotering har inte varit uppe på dagordningen, vilket jag tycker är konstigt. Inte ens flyktingvänliga V och MP har diskuterat detta, säger Hans Lind. 

Ur ett integrationsperspektiv är det inte sällan skolan som nämns som det viktigaste verktyget. Men det har blivit naggat i kanten av det fria skolvalet som infördes i början av 90-talet. Anders Trumberg på Örebro universitet gjorde sin avhandling om just det fria skolvalet 2011 och har sedan fortsatt forska. Han berättar att forskarkollektivet numera är ganska enigt om att det fria skolvalet har en segregerande effekt, även om boendesegre­gationen ligger i botten och förklarar en stor del av skolsegregationen. Men det är lättare att byta skola än att byta bostad, så det kommer som en effekt ovanpå. Elever som är mer studiemotiverade, föräldrar med högre utbildning och kunskap om marknaden väljer bort vissa skolor. Medan de som inte behärskar språk och inte är insatta blir kvar.

– Ungefär som på bostadsmarknaden blir det som en sorteringsmekanism. Jag brukar säga att det är en urban medelklass och uppåt som har förmågan att navigera på skolmarknaden, säger Anders Trumberg.

När Storvretskolan i Botkyrka hamnade under tvångsförvaltning 2019 var de först. Ett av argumenten när det fria skolvalet infördes, menar­­

Anders Trumberg, var att de sämre skolorna kommer att sorteras ut och läggas ner, allt enligt marknadslogiken. Men så funkar det inte riktigt på en skolmarknad, där det finns andra saker att ta hänsyn till. Det finns ingen exit enligt marknadslogiken. Framför allt är den stora gåtan varför man införde ett så liberalt system. 

– Sverige har det mest liberala skolsystemet i hela världen. Man brukar jämföra med Chile, men där har man börjat strama åt kring exempelvis vins­ter för fristående alternativ så nu ligger väl Sverige ensamt i topp. Man får välja vilken skola man vill, de fristående har inga krav på återinve­stering i verksamheten och det är enkelt att etablera friskolor. I andra länder finns ett skolvalssystem som kan reglera, säger Anders Trumberg.

Värnplikten i dess gamla format har av många beskrivits som en utmärkt plats för att träffa människor man annars aldrig skulle stöta på i livet. Människor med olika bakgrund och socio­ekonomiska förhållanden under samma tak. Eller kanske till och med en puts- och studsfunktion för förslappade ungdomar i allmänhet, som Annika Nordgren Christensen nämner här intill. Hon var själv med under åren när det togs beslut om nedrustning och menar att det fanns goda skäl att släppa värnplikt och bara rekrytera frivilligt. Freden skulle garanteras av ömsesidig handel, ökad europeisk integration och ett Ryssland på dekis. 

– Så blev det inte, och den stora lärdomen var att inte pendla så i planeringen. Oavsett hur dagsformen är i exempelvis Kreml så ska vi nog hålla i en organisation som inte varierar alltför mycket, utan som kan växlas upp och ner efter behov. Freden kommer och går, det är den historiska lärdomen, säger Annika Nordgren Christensen.

Huruvida värnplikten är en fungerande plats för integration finns det kanske delade åsikter om men verktyget fanns i alla fall att tillgå (även om hälften av befolkningen då inte var inkluderad) och uppåt 50 000 man gjorde lumpen. Den närmaste tiden handlar det om 5000-6000 kvinnor och män årligen, vilket gör det svårt att få någon större effekt.

Vägar framåt Att man inte funderat på konsekvenserna av vissa politiska beslut är ju lätt att påstå i efterhand. Dock skulle man kunna önska ett större engagemang nu när mönstren börjar synas. Men låsningarna på riksnivå verkar svårlösta, inte minst har det smugit sig in en ängslan i svensk politik där bara tanken på att ta några större beslut framkallar stora skälvan. Vilka möjligheter finns det då att utnyttja de verktyg vi har bättre?

Värnplikten är som sagt återuppväckt, om än i liten skala. Att många vittnar om betydelsen av värnplikt som en social träffyta borde kanske göra att en och annan funderar över om det finns andra värden som motiverar ökade volymer. Men att regeringen drar på sig de militära spenderbyxorna i ett rent socialt experiment är knappast troligt. Dock har andra storheter i världen (Putin, Trump, med flera) satt lite fart på försvarsmaskineriet.

Skolan är en annan svår nöt att knäcka. Att peta i det fria skolvalet verkar ses som politiskt självmord. Det ska naturligtvis inte styras för mycket när det handlar om människors frihet, men risken är att samhället förlorar i det långa loppet om man inte gör något. Hamid Zafar, som intervjuas här ovanför, vill att man tittar på vilken plats man bygger skolorna på och gärna funderar på att riva och omlokalisera dem till mellanområden. Sedan också titta på hur andra länder agerat när det gäller valsystem.

– OECD har tittat på Sverige och gett förslag på urvalskriterier som till exempel lottning. Det har avfärdats från vissa håll som social ingenjörskonst. Men med syskon- och närhetsprincip är det i princip omöjligt att komma in från annat håll. I Danmark har vissa kommuner infört tak för hur många elever med utländsk bakgrund som får finnas. Jag tror att vi kommer att ha den debatten i Sverige snart, men det krävs politiskt mod och sker inte av sig självt, säger Hamid Zafar.

Bostadsmarknaden då, en evighetsdebatt som rör sig kring marknadshyror, kommunalt planmonopol och subventioner? Men även här har man tassat på tå från politikens sida. På en spelplan som styrs av marknaden skulle man kunna tänka sig en statlig intervention för de mest behövande. Men det verkar i dagsläget inte troligt, bara begreppet social housing är tydligen så stigmatiserande att det knappt går att uttala.

Oavsett verktyg är det svårt att se några alexanderhugg från rikspolitiken, åtminstone i närtid. Men det går kanske att göra skillnad lokalt. 2019 lyckades Gårdsten med konststycket att bli avskrivet från polisens lista över särskilt utsatta områden. Ett ljus i tunneln för de andra som är kvar på listan, menar Michael Pirosanto, vd Gårdstensbostäder, som fick ta emot utmärkelsen Årets samhällsbyggare av tidningen Fokus. På frågan om vad som varit viktigast pekar han på närvaron, det första beslutet när bolaget grundades 1997 var att det skulle vara placerat i Gårdsten. Långsiktighet är en annan viktig pusselbit för varför man inte sysslar med projekt: de är kortvariga och tar slut, medan långsiktighet skapar tillit. Är det då klart nu?

– Nej, det blir aldrig klart. Ett samhällsbygge tar aldrig slut, säger Michael Pirosanto.

Mattias Fröjd

Dela artikeln:

Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.