Torsdag04.06.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Hållbarhet

Dags för “social housing”!

Publicerad: 27 Oktober 2013, 15:03

Hans Lind.

I Sverige har de politiska partierna sedan länge varit rörande eniga om att vi inte ska ha “social housing” av denna typ i Sverige.


Ämnen i artikeln:

Hans Lind

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 5, 2013

Alla är överens om att det behöver byggas mer bostäder och i allt högre grad ser vi oss omkring i världen för att se hur mer framgångsrika länder gör. Tyskland och Finland hör till de länder som nämns oftast. Planeringsprocessen går fortare och bostadsbyggandet ligger betydligt högre i relation till befolkningsutveckling. I Helsingforsområdet finns överenskommelser mellan stat och kommunerna om bostadsbyggande och satsning på infrastruktur. Dessutom ska 20 procent av det som byggs vara subventionerade hus som hyrs ut till lägre hyra till hushåll med inkomst under en viss nivå. “Social housing” brukar definieras just som bostäder där byggaren får subventioner mot att sedan hyra ut till en reglerad hyra till låginkomsthushåll (under ett visst antal år i alla fall).

I Sverige har de politiska partierna sedan länge varit rörande eniga om att vi inte ska ha “social housing” av denna typ i Sverige. Bakom denna ståndpunkt ligger rimligen både att man anser att “social housing” har negativa egenskaper och att det finns bättre alternativ. Låt oss granska dessa båda punkter närmare!

Det vanligaste argumentet mot “social housing” är att det leder till stigmatisering av vissa hushåll. Man ser framför sig hur klasskamraterna retar de fattiga barnen som bor i “fattighusen”. Den första invändningen är helt enkelt att fråga vad det finns för empiriskt stöd för detta påstående. Tänk om de fattiga barnen retas lika mycket om de bor i vanliga lägenheter? “Alla” vet ju ändå vilka som är fattiga och vilka som har mer pengar. Och tänk om alternativet till att flytta in en nybyggt “social housing” -hus är att flytta till en äldre lägenhet i en miljonprogramförort. Är det i så fall inte lika “stigmatiserande” att säga att man bor i Rinkeby eller Rosengård, som att man bor i ett nybyggt “social housing” hus i till exempel Farsta?

Moderna varianter av “social housing” innebär i regel att enskilda hus byggs insprängda bland vanliga hus och att det inte är lätt för utomstående att se vilket av husen som är det subventionerade och vilket som är det vanliga. I mer sofistikerade modeller, som bland annat användes under Clinton-tiden i USA, så fick fastighetsägaren en subvention om en viss andel av lägenheterna hyrdes ut till personer med låga inkomster till en lägre hyra. Och då var ju möjligheten att veta vilka som bodde subventionerat och vilka som inte gjorde det ännu mindre.

Sen kan man också notera att ingen tvingas flytta till “social housing” – är man rädd för stigmatisering i “social housing” -huset kan man ju bo kvar till exempel i sin andrahandslägenhet i miljonprogramsförorten. Är risken för stigmatisering stor och om det är något som låginkomsttagaren bryr sig om, så skulle det helt enkelt inte finnas någon efterfrågan på “social housing”. I Helsingsfors verkar det inte vara något problem att hyra ut lägenheterna och det tyder väl antingen på att stigmatiseringsrisken är liten eller att hushållen inte bryr sig. Och varför ska politikerna bry sig om stigmatisering om de berörda hushållen inte gör det?

Slutsatsen av detta är rimligen att de politiska partierna kraftigt överskattar de negativa aspekterna av “social housing”! Återstår då argumentet att det finns bättre alternativ.

Byggs det tillräckligt mycket enklare bostäder i lägen som inte är så attraktiva så kommer det att finnas möjligheter även för hushåll med lägre inkomster att hitta något nytt och relativt billigt på marknaden.

Alternativet till “social housing” skulle alltså först vara att ta bort det kommunala planmonopolet – för kommunerna har ju inget intresse av att det byggs mycket billiga bostäder i kommunen. För att få fram ett nytt “miljonprogram” krävs vidare ett omfattande statliga engagemang, både för att ta det mesta av infrastrukturkostnaderna men också för att ta en hel del av riskerna.

På det flesta områden finns lågprisprodukter på marknaden, men det är särskilda problem med att bygga billigt och lönsamt just när det gäller bostäder. Ett hushåll som har det lite bättre ställt kan tycka att den billiga bostaden är ett prisvärt alternativ, men ändå tveka att flytta till ett nybyggt område med lägre hyror eller priser. Hushållet kan vara rädd för att området får lägre status och att servicen där blir sämre. Då betalar man hellre lite mer för en bostad i ett annat område. Detta innebär att det blir extra riskfyllt att producera lågprisprodukter på bostadsmarknaden – och därmed krävs antagligen någon form av statligt engagemang.

Statsfinansiellt har rimligen “social housing” också fördelar. Staten behöver bara subventionera ett mindre antal bostäder istället för en gigantisk satsning på ett nytt miljonprogram.

Min slutsats är att det finns ett alternativ som i teorin är bättre än “social housing” men att detta alternativ är mycket orealistiskt. Kan vi verkligen tro att det kommunala planmonopolet försvinner inom överskådlig tid och kan vi tro att staten verkligen vill pumpa in ett stort antal miljarder i den infrastruktur som behövs för ett nytt miljonprogram?

Och om alternativet till “social housing” är ingenting händer så måste “social housing” rimligen vara bättre!

Till sist anser jag att om vi ska satsa på “social housing” så ska det mesta av detta lokaliseras i anslutning till befintliga miljonprogramsområden. Då är det i första hand trångbodda hushåll där som vinner på nya billiga bostäder och det skapar flyttkedjor inom miljonprogrammet som öppnar möjligheter för fler hushåll med låga inkomster. Vi måste ju vara realistiska och inse att om vi bygger “social housing” centralt i stan så kommer det att finnas smarta hushåll med låga deklarerade inkomster som försöker lägga beslag på dessa attraktiva bostäder.

Hans Lind
Professor i fastighetsekonomi, KTH

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 5, 2013

Ämnen i artikeln:

Hans Lind

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.