Lördag28.03.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Sök

Arkitektur

Efter rivning kommer förädling

Publicerad: 27 Februari 2018, 15:00

Ola Broms Wessel.

Valår och ny myndighet, Delmos – Delegationen mot segregation. Segregationen i samhället och våra städer blir alltmer påtaglig. Vi ser återkommande larmrapporter från miljonprogramsområden och frågan om utanförskap och segregation kommer sannolikt vara central i valrörelsen. Sedan länge har arkitekturen och planeringen av enskilda bostadsområden framhållits som en av de grundläggande orsakerna till stadens ojämlikheter.


Ämnen i artikeln:

Ola Broms Wessel

Krönikan är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 1, 2018.

Valår och ny myndighet, Delmos – Delegationen mot segregation. Segregationen i samhället och våra städer blir alltmer påtaglig. Vi ser återkommande larmrapporter från miljonprogramsområden och frågan om utanförskap och segregation kommer sannolikt vara central i valrörelsen. Sedan länge har arkitekturen och planeringen av enskilda bostadsområden framhållits som en av de grundläggande orsakerna till stadens ojämlikheter.

Frågan om stadsplaneringens och arkitekturens roll i relation till segregation har dryftats i decennier. Långsamt sker en förändring – bort från den ensidigt negativa synen på 1960- och 70-talets byggande. Elisabet Anderssons artikel i SvD 2018-01-13 är ett exempel på detta när hon tar upp miljonprogramsarkitekturen och provokativt skriver att ”den riktiga Bullerbyn finns i våra förorter”; här finns ytor och närhet till natur som ger plats för fri lek. Hon önskar att vi lyfter blicken från områden som nu klassats som utsatta (22 områden bara i Stockholm), ser bortom klassningens cementerande bild av segregation och istället talar om enskilda kvaliteter och brister. Det är snarare ”städer och stadsregioner, inte enskilda bostadsområden, som är segregerade”, menar hon.

Utsatta områden byggda i senmodernistisk anda har även internationellt varit föremål för otal förändringsprojekt i förhoppningen att komma åt segregationen. Bijlmermeer i Amsterdam är ett exempel där hus har rivits och ersatts och kompletterats med byggnader som helt skiljer sig från de ursprungliga stora huskropparna. Förhoppningen har varit att man kan skapa en mer ”human” stad med större variation som i egen kraft skulle kunna lyfta och förändra området. Men dessa insatser har inte kunnat rå på segregationen. Man kan skönja att pendeln nu svänger från många år av att bryta ned skalan och riva i storskaligheten till att istället förädla och bygga vidare på det befintliga. Denna typ av strategier har nu rönt stor uppmärksamhet med projekt så som DeFlat Kleiburg, ett renoveringsprojekt i just Bijlmermeer. Detta projekt fick i höstas både det prestigefulla europeiska Mies van der Rohepriset och Dutch Design Award för bästa bostadshus.

Att 1960- och 70-talets arkitektur kan upphöjas på detta sätt, snarare än att bli offer för rivning är ett radikalt nytt synsätt och pekar på det Elisabet Andersson efterfrågar. När det gäller den byggda miljön kan man framhäva de kvaliteter som faktiskt finns i förortsmiljöer som nybyggda bostadsområden till och med idag ofta helt saknar. Att verkligen ta tidigare tiders planering och hus på allvar, såväl när hus renoveras som när områden nu allt oftare kompletteras men ny bebyggelse, är att respektera och framhäva de kvaliteter en plats har. Om Bullerbyberättelsen verkligen fick fotfäste skulle vi faktiskt kunna fokusera på alla andra underliggande faktorer som driver på segregationen.

Ola Broms Wessel
Vd, Spridd

Ämnen i artikeln:

Ola Broms Wessel

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.