Alessandro Cardinale: Vi behöver nya krav på långsiktig arkitektur

Vi ser alltför ofta byggnader som rivs inom några årtionden, medan andra står tidens prövning och älskas av flera generationer. Det är kanske inte överraskande att vissa byggnader kan renoveras med en blick mot framtiden, medan andra kämpas med för att slutligen rivas. Men varför kan inte långsiktig kvalitet vara standard?

För att förstå problemet måste vi börja med att ifrågasätta den kortsiktiga beslutsprocess som präglar branschen. Trots viktiga diskussioner om återbruk och cirkularitet har vi sett fastigheter skjuta upp ur marken utan vidare eftertanke, otåliga till förändring. Ska vi tala om hållbarhet på riktigt måste vi sluta se arkitektur som en engångsaffär och istället sätta tiden i fokus som vår allra viktigaste resurs.

Läs mer: Framtidens byggare: 40 talanger i byggsvängen– hela listan 2023

Egentligen är det konstigt att diskussionen ens finns, för vad är en byggnad om inte en varaktig plats för framtida generationer? Trots det verkar diskussionen ha kommit längre när det kommer till hur vi värderar andrahandsvärdet på design, konst och möbler än hur tiden påverkar och förändrar värdet på våra byggprojekt. Hade utvecklare, fastighetsägare, eller kommuner tvingats bygga med en tidshorisont på 50, eller så lite som 25 år, fram i tiden hade både metod, materialval och planritningar med all sannolikhet sett annorlunda ut. Detta då kostnaderna för att kompromissa med kvalitet blir ohållbara på lång sikt. Hur kan vi uppmuntra ett sådant tankesätt, och låta varje nybyggd miljö spegla vår tro på framtiden, och vår vilja att lämna ett bestående avtryck att vårda?

Ett sådant perspektivskifte skulle kräva en förändring inte bara i hur vi designar och bygger, utan också i hur vi värderar och finansierar våra projekt

Lösningen på problemet är flerbottnad, och för att nå denna hållbara vision behövs en omvärdering på flera nivåer. Det viktigaste är att förstå tid som en värdefull monetär resurs och se till hela byggnadens kostnadscykel, där man värderar även kommande anpassningar för nya användningsområden. För även om en större initial investering kan verka avskräckande, kommer den långsiktiga besparingen i form av till exempel minskat underhåll och ökad livslängd att löna sig i längden. Ett sådant perspektivskifte skulle kräva en förändring inte bara i hur vi designar och bygger, utan också i hur vi värderar och finansierar våra projekt.

Läs mer: Lista: 7 städer som byggts från scratch

Det är dock inte bara upp till arkitekter och fastighetsägare. Det behövs ett brett samhällsengagemang där krav ställs från olika parter. Politiker måste erbjuda incitament för de som vågar satsa, till exempel genom ett nytt certifieringssystem som uppmuntrar hållbarhet och flexibilitet över tid. Kanske är det även dags att se över dagens livscykelanalyser.

Avslutningsvis, om vi verkligen vill bryta en destruktiv cykel, måste vi börja se våra byggnader som mer än bara strukturer. De är uttryck för vår kultur, vår vision för framtiden och vår tro på vad som är möjligt. Självkritiskt ska vi ställa oss frågan – hur kommer det vi har byggt att se ut om 100 år? Kommer de att finnas kvar?