Mona Kjellberg: Var finns äldrekonsekvensbeskrivningen i vår planering?

”Anna Torbiörnsson beskriver sig själv som en länk i en kvinnokedja, vars övriga länkar hon känner. Livets hjul har fört henne upp till medelålderns krön, och med den överblicken ser hon två generationer bakåt och två framåt”. Så inleds min mammas bok om tonåringar som hon skrev 1996. Hux flux är det jag som intagit min mammas position i medelåldern och kan åtnjuta samma överblick. Med den insikten kommer också en allt djupare förståelse för att ”de äldre” – det är ju vi – inte några andra. 

I otaliga rapporter, seminarier och debatter har orörligheten på Sveriges bostadsmarknad lyfts upp som ett problem. Varför flyttar inte de äldre? Svaret ligger i många utmaningar, varav ekonomin endast är en del av helheten. Har man bott i sitt småhus i över 40 år så finns det givetvis många trösklar att överkomma för att flytta. Studier visar dock att om vi kan förmå äldre att genomföra en frivillig flytt, till ett bra boende (befintligt eller nytt) som klarar rullatorlivet och som har sociala träffpunkter i närhet och/eller goda kommunikationer, innan behovet av särskilt boende uppstår finns det många vinningar. Rörligheten på bostadsmarknaden ökar och välmåendet hos individen ökar. 

Läs även: Stor intervju med Dan T Sehlberg om att bygga en affär kring omsorgsfastigheter: ”Den som kan mest vinner”

En studie i Luleå visade till och med att de som hade flyttat frivilligt till lägenhet i 70-årsåldern kunde bo kvar hemma i snitt 10 år längre (de flyttade till särskilt boende vid 90 år i stället för 80 år så som småhusboende gör). I fastigheter med hög tillgänglighet (som hiss, låga trösklar etcetera) bodde man kvar ännu högre upp i åldrarna, uppåt 100-årsåldern (Luleå kommun, 2010: Planering för Bostäder för äldre i Luleå). Den samhällsekonomiska vinningen är alltså också stor!

Just nu har vi ett uppdrag för Region Skånes räkning, en förstudie där vi undersöker vård och omsorgs beröringspunkter med stadsplaneringen vad gäller äldre. I en workshop lyfte Johanna Holm, Link arkitektur, idén kring att genomföra äldrekonsekvensbeskrivningar inom planeringen. Och den idén har jag inte kunnat släppa!

Numera är det i princip standard att genomföra en barnkonsekvensbeskrivning när nya områden utvecklas, men hur tas de äldres perspektiv in i planeringen? Med Sveriges demografiska utveckling kommer de flesta kommuner behöva vänja sig vid att de äldre är den största gruppen och deras behov måste in i planeringen. Uttrycket ”Planerar vi för barnen så planerar vi för alla” stämmer verkligen inte in på de äldsta åldersgrupperna. Kan de äldres perspektiv beaktas än mer så är jag övertygad om att vi kan skapa en större frivillig flyttström, en flyttström som vi ju alla suktar efter.

Läs även: Dolda miljarder i kommunala fastigheter 

I en äldrekonsekvensbeskrivning bör exempelvis nedan perspektiv beaktas:
- Rätt mängd viloplatser på rätt avstånd; för benen och för sinnena
- Ytor för gemenskap och umgänge (motverka ofrivillig ensamhet)
- Kommunikationer
- Nivåskillnader och underlag
- Hissar, entréer och trösklar

Idag, när min mamma tvingats flytta på grund av sin alzheimer och pappa går med vissa hjälpmedel på grund av stroke hade jag gärna sett en äldrekonsekvensbeskrivning i mitt närområde. I helgen rullade rullatorn fritt i rullgruset i de branta backarna och metrarna var långa till närmsta sittbänk. Med tanke på att 80-plussare kommer öka med 40 procent de närmsta åren är det hög tid att denna viktiga stora målgrupp på ett mer strukturerat sätt tas in i planeringen av alla nya områden. 

Hux flux är det du och jag som tillgodoses om behovet hos äldre uppfylls i stadsplaneringen. Drömmen är ju att både jag som (framtida) mormor och mitt (framtida) barnbarn kan trivas och umgås sida vid sida.

Mona Kjellberg, Juni Strategi