Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Lägga sig ner och dö?

Publicerad: 30 mars 2015, 13:25

Po Tidholm

Fråga vilket svenskt kommunalråd som helst om hur det förhåller sig med företagsklimatet och du kommer att få svaret att det är utmärkt.


Ämnen i artikeln:

Po TidholmFastighetsmarknaden i norra Sverige

Tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 1, 2015

Fråga vilket svenskt kommunalråd som helst om hur det förhåller sig med företagsklimatet och du kommer att få svaret att det är utmärkt. Ett bra näringslivsklimat är vad alla önskar sig. Infrastruktur på plats, människor i arbete, riskvilliga investerare, en fungerande och balanserad marknad och en kompetent politisk styrning. Det är i den miljön företag vill verka, för det är i en sådan miljö företagsamhet fungerar. Det är där det går att tjäna pengar samtidigt som man tillfredsställer samhällets och kundernas behov av bra produkter.

Men har man inget bra företagsklimat i kommunen så säger man ändå att man har det. För i den bästa av världar blir sådant man hoppas och tror på sant, bara man säger det tillräckligt många gånger. Norrländska kommuner har blivit besatta av berättelser, och jag ska återkomma till varför det är problematiskt.

Låt mig redan nu säga att större delen av Norrland inte har ett bra företagsklimat. Inte ens statliga SBAB vill låna ut pengar i Norrland, och inte ens den ansvarige ministern tycker att de ska ha några sådana skyldigheter.

I snart tjugo år har jag skrivit om regionalpolitik i allmänhet och om Norrland i synnerhet. Norrland är en stor varierad region (60 procent av landet faktiskt) men går ändå att tala om som en helhet. Likheterna är större än skillnaderna, särskilt när man tittar på landsändans ekonomiska situation.

Den ser inte bra ut.

Bortsett från Åre och Umeå, som faktiskt har starka och fungerande marknader, krymper alla Norrländska kommuner. Skattebasen blir mindre, de offentliga jobben försvinner och de företag som inte flyttar genomgår stora rationaliseringar som minskar behovet av arbetskraft. De näringar som traditionellt stått för tillväxt och fortfarande skapar enorma produktionsvärden, det vill säga skogen, vattenkraften och malmen, sysselsätter allt färre. Den lokala förädlingen utarmas. Löneskatterna uteblir. Norrland lider av en u-landsproblematik.

Jag har sett det här hända under de år jag rest runt i Norrland som journalist. För varje gång jag återkommer till ett samhälle har en ny butik försvunnit eller en mack lagts ned, ute i byarna stänger de sista mindre skolorna. Marknaderna kollapsar. Det här är en utveckling som pågått länge, men som fått allt större konsekvenser i takt med att offentlig service i högre grad kommit att spela på de privata marknadernas villkor. För att ett apotek ska gå med vinst, för att post- och banktjänster ska vara lönsamma eller någon som helst valfrihet inom offentlig service eller skolverksamhet ska kunna uppnås, ja då krävs det ett kundunderlag som gör det möjligt. I utflyttningsbygder blir det tvärtom allt mer glest mellan servicepunkterna. De lösningar som fungerar för staden är rent utav destruktiva för landsbygden.

Visst hade politikerna kunnat fatta andra beslut, och visst hade de kunnat bry sig mer, men det norrländska inlandets nedgång är också del i en global trend. 2008 var det år då världens städer gick om landsbygden befolkningsmässigt, och redan 2030 räknar man med att 70 procent av jordens befolkning bor i städer. Inget annat land i Europa har en så snabb urbaniseringstakt som Sverige.

Verktygen för att hindra eller bromsa den typen av utveckling har man dessvärre inte. Regionalpolitiken är inte ens ett svenskt politikområde längre. Det är EU som ansvarar för de frågorna, vilket gör det ointressant för svenska politiker att profilera sig med hjälp av dem.

Marknads- och kundtänkande har medfört att politiken avhänt sig makten över viss samhällsservice, som kommunikationer och post- och banktjänster. Allt det här är ganska konkret, men det främsta dilemmat är mer metafysiskt. För i och med att den inhemska regionalpolitiken avvecklats har ansvaret flyttats över till kommunerna. Och de kan egentligen bara göra en enda sak: ägna sig åt storytelling. Svenska kommuner och regionförbund är jättebra på det. De åker runt på konferenser, ställer upp sina roll-ups och berättar hur bra de har det, fast det sällan är riktigt sant.

Jag klandrar dem egentligen inte. För var ska man börja någonstans? Om man säger att man har ett bra företagsklimat så kanske man får en företagsetablering som gör att klimatet blir bra. Hönan eller ägget. Och förresten saknas alternativ.

Mina berättelser om svensk landsbygd är inte populära i dessa kretsar. De anses, med visst fog, kunna skada det marknadsföringsarbete man lägger ned för att sälja in framgångssagorna. Och jag kan själv bli trött på mina bilder, på mörkret jag målar upp och hopplösheten jag förmedlar. Ofta får jag frågan om jag vill att de norrländska kommunerna ska lägga sig ned och dö.

Det vill jag givetvis inte. Tvärtom. Jag vill att de norrländska kommunerna ska spotta upp sig, hävda sin rätt, kräva sin del av de enorma produktionsvärden som skapas inom dess gränser och inte minst vill jag att invånarna ska trivas och må bra. Jag vill att nya företag ska etablera sig och de befintliga ska växa och anställa. Men för att nå dit måste man kanske våga sjunka till botten, doppa fötterna i dyn, ta spjärn och komma upp – inte bara trötta ut sig genom att trampa vatten.

De mörka berättelserna behöver inte vara så farliga.

Po Tidholm
Journalist, föreläsare och författare till boken ”Norrland”

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.