Kris i planeringen?

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2014

Svensk välfärdspolitik har kännetecknats av en stark tilltro till offentlig sektor. Det bidrog under decennier till ett stort förtroende för planeraren.  Men medan flera sektorer inom offentlig sektor har genomgått omstruktureringar för att möta samhällets nya krav, tycks planeringsfältet ha präglats av vittring av såväl politisk handlingskraft som tillit till planerarens kunskap.

I takt med en sådan utveckling har maktrelationerna i fältet förändrats. Den kommunala planerarens roll har i många fall begränsats, samtidigt som andra aktörer har fått större handlingsutrymme. Att svenska planerare har en svag professionell förankring spelar också in. I ett fält där maktrelationerna är i omstöpning kan det vara problematiskt.

Mot denna bakgrund har tillståndet för svensk planering kommit att ifrågasättas. Förmår den kommunala planeringen möta de krav som samhället ställer i dag? Är den kommunala planeraren kompetent? Är fältet politiskt rustat för att hantera de komplexa utmaningar som ett hållbart samhällsbyggande står inför?

Jag har under de senaste fyra åren studerat vad som händer med planerarrollen i några nordeuropeiska länder. Bakgrunden är att många länder har genomfört reformer av sina planeringssystem. Skälen anges ofta vara att planeringen måste bli mindre negativ och reglerande, och mer proaktiv, effektiv och positiv. I länder som England, Skottland och Danmark har det i samband med reformer av planeringssystemen också gjorts insatser för att åstadkomma en förnyad planeringskultur. Retoriken har då ofta varit att det i själva verket inte är planeringssystemen som det är fel på, utan planerarna själva. De har beskrivits som demoraliserade och oförmögna att se de behov det omgivande samhället har. Följaktligen har den rådande planeringskulturen konstaterats vara ett av skälen till att samhället inte kan nå den grad av ekonomisk tillväxt som ofta framställs som nödvändig för att länder skall vara konkurrenskraftiga i ett globalt perspektiv.

I England infördes nya mål för den kommunala planeringen, med syftet att öka den ekonomiska tillväxten. ­Samtidigt infördes bestraffningar i form av utebliven resursfördelning – eller helt enkelt fråntagande av rätten att bedriva kommunal planering, som i sin helhet kan läggas över på en privat aktör om planerarna inte lever upp till kraven. Intervjuer jag har gjort med engelska planerare visar att många upplever inte bara att politiken har låg tilltro till den kommunala planerarens kunskap utan vad värre är att man genom reformen själv hade tappat något av tilltron till den egna förmågan att göra professionella bedömningar. Också i Danmark har reformer av planeringssystemet genomförts. Här infördes fem nya tillväxtcentra vars målsättningar den kommunala planeringen nu är ålagda att följa. Liksom i England identifierades planeringskulturen som otidsenlig, och som ett skäl till förlorat intresse för planering bland politiker. Ett offentligt-privat partnerskap, med en budget på 50 miljoner DKK, varav hälften kom från en fond som representerar fastighetsägare, sjösattes för att omstöpa den kommunala planeringskulturen.

I båda dessa fall är det min uppfattning att ambitionerna att skapa nya planeringskulturer speglar ideologiska skiften, där en ”kris” i planeringen tas som intäkt för att få planerarna att orientera sig mot politiska målsättningar präglade av ekonomisk tillväxt.

Sverige har inte haft någon genomgripande reform av ­planeringssystemet. Men sedan Stefan Attefall tillträdde som minister har han sjösatt omkring ett 70-tal utredningar syftandes till bland annat effektivare planprocesser, förenklat byggande och minskade möjligheter till överklagande. Parallellt har tillväxtmålen skärpts.

Idag finns en otydlig professionell förankring för planerare i Sverige. Det saknas en samlande organisation som tydligt förmår väcka frågor om planerarens ansvar och etiska dilemman. Samtidigt pågår förändringar i fältet som allt starkare tycks rama in den kommunala planerarens handlingsutrymme. Den öppna frågan är förstås hur svenska planerare förmår hantera dessa utmaningar. En sak är i alla fall klar för mig; det ligger ideologiska intressen bakom de många projekt att förnya planeringskulturer som nu sker internationellt. Ur ett sådant perspektiv är krisen inom planeringen i högsta grad en maktfråga.

Kristina Grange
Forskare och lärare vid NMBU, Norges miljø- og biovitenskapelige universitet