Kan ni inte bygga staden någon annanstans?

Tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 1, 2015

Kiruna stad ”måste” flytta på grund av LKABs gruvbrytning. Stadsflytten är ett komplicerat projekt. Under kort tid ska en helt ny stadskärna med kommersiell och offentlig service byggas och drygt 6000 invånare ska få nya bostäder. En förutsättning för denna omvandling är en nära samverkan mellan ett flertal parter. I allt väsentligt fungerar samarbetet bra, men i ett avseende har vi problem – på nationell statlig nivå.

Att den svenska planeringsprocessen är byråkratisk och tidskrävande är ingen nyhet. Inte minst vid en internationell jämförelse visar det sig att vi har en läxa att göra. Stora effektivitetsvinster skulle kunna göras utan att ge avkall på kvalitet eller demokratisk förankring.

Stadsomvandlingen i Kiruna är ett projekt som kräver aktiv samverkan mellan en rad nyckelaktörer. Vi har därför etablerat ett nära samarbete med Trafikverket för att garantera infrastrukturlösningar som skapar god tillgänglighet och stadsutvecklingsmöjligheter. I samverkan med länsstyrelsen jobbar vi proaktivt för att skapa handlingsalternativ som bejakar utveckling och samtidigt beaktar nationella intressen. Vi har också utvecklat ett nära samarbete med fastighetsägare, handeln, investerare och byggare. I nära samverkan diskuterar olika möjligheter att praktiskt kunna realisera de kvaliteter som vi vill se i den nya staden. I allt väsentligt fungerar denna samverkan utmärkt. Vi har fått stor uppmärksamhet nationellt (men även internationellt) för att vi förmått utveckla samarbetsformer som främjar kvalitet i stadsbyggandet och effektiva planprocesser. Men det finns ett smolk i glädjebägaren.

Kiruna kommun är ytmässigt är lika stor som Skåne, Blekinge och Halland tillsammans. Att marktillgång skulle kunna vara ett problem är svårt att förställa sig – men så är fallet. Nationella myndigheter har med de bästa av avsikter, men utan att koordinera sinsemellan, karaktäriserat stora delar av kommunens yta som riksintressant. Om man adderar de nationella intressena för naturvård, vindkraft, gruvbrytning, friluftsliv, kulturmiljö och rennäring blir det inte mycket mark kvar. Flyttningen av staden kommer att påverka rennäringen. Av detta skäl tog kommunen kontakt med den berörda samebyn och träffade en överenskommelse om kompensation för intrång, som bägge parter var nöjda med. Med denna överenskommelse i bagaget gjorde kommunen 2012 en framställan till Statens fastighetsverk om att få förvärva marken. Efter ett år kommer statens respons i form av ett yttrande i vilket man avslår kommunens begäran med hänvisning till att området är riksintressant för rennäringen. Staten vill ha belyst ”huruvida det inte finns annan lämplig mark för tänkt ändamål”. Sådana studier hade redan tidigare omsorgsfullt genomförts. Alla alternativa lokaliseringar kolliderar med riksintressen av olika slag. Efter ytterligare turer kommer statens slutliga beslut. Landsbygdsdepartementet tillstyrker att kommunen får köpa marken.

På motsvarande sätt förhåller det sig med statens intresse för kulturmiljö. Hur ska vårt byggnadsminnesförklarade stadshus som snart faller ned i gruvsprickorna hanteras? Efter en omsorgsfull process är kommunen och länsstyrelsen överens om att en nedmontering och återuppbyggnad inte är realistisk av tekniska och ekonomiska skäl. Och även om man är inte är överens om omfattningen så är man samstämda i uppfattningen att en mängd olika byggnads- och inredningsdetaljer ska bevaras. Efter överklaganden i flera instanser beslutade Kammarrätten i september 2014 att upphäva byggnadsminnet. Men historien slutar inte där. En annan statlig myndighet var inte tillfreds och överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen. Sedermera återkallades överklagandet och efter en lång process och många skattekronor så är stadshusets framtid, som aktualiserades 2006, avgjord. Denna sorglustiga framställning skulle kunna fortsätta med historien om skyddsrummen med mera, med mera.

LKAB:s gruvbrytning är av nationellt intresse och en överlevnadsfråga för Kiruna. Denna utgångspunkt har besjälat planeringsprocessen men inte staten som nationell aktör. Stefan Attefall sjösatte en rad initiativ för att effektivisera planeringsprocessen, men fortfarande finns mycket att göra. Vi får hoppas att Mehmet Kaplan inte backar för det motstånd mot förändring som med självklarhet kommer att mobiliseras, från dem som skulle känna sin maktposition hotad, om vi moderniserar regelverket för byggande i syfte att öka effektivitet och kvalitet, utan att för den skull äventyra rättssäkerhet och demokrati.

Göran Cars
Professor i samhällsplanering, KTH