Lördag24.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Krönika

Hur botar vi en bostadsmarknad där skilda par inte har råd att flytta isär?

Det är ingen nyhet att grupperna som inte har tillgång till den ordinarie bostadsmarknaden växer. Nu måste branschen lägga mer kraft på att hitta lösningar, skriver Mona Kjellberg

Publicerad: 22 September 2020, 14:15

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Mona Kjellberg ägnar frågan om den slutna bostadsmarknaden allt mer tankemöda.

Foto: Cornelia Nordström


Ämnen i artikeln:

Mona KjellbergJuni Strategi & Analys

Det är väl livsfasen vi är i just nu tänker jag när nu en handfull av mina kompisar skiljt sig under det senaste året. Vi är 40+, barnen börjar bli äldre och äktenskapet håller inte alltid i längden.

Läs även: ”Kommer stadsplanerare att börja prata om pandemital nu?” 

Anledningen till skilsmässorna är lika många som mina väninnor, men en sak har de alla gemensamt. De har tvingats bo kvar tillsammans relativt länge med sin före detta efter att beslutet är taget. En del har flyttat till, ibland osäkra, andrahandskontrakt där barnen kan bo varannan vecka. Men, varför flyttar de inte bara till en egen bostad..?! Det finns många skäl, som de delar med en allt ökande andel i Sveriges städer.

I Sverige har vi två bostadsmarknader; den ägda med bostadsrätter och äganderätter samt den hyrda med hyresrätter. Man kan även framhålla en tredje, den svarta.

Den senaste tiden har vi på Juni Strategi arbetat med underlag till flera kommuners bostadsförsörjningsplaner. I fokus har varit hur stort det demografiskt drivna bostadsbehovet är samt hur stor andel som har möjlighet och vilja att efterfråga nyproduktion. Dessutom får grupper som inte har tillgång till den ordinarie bostadsmarknaden allt större fokus; vilka grupper hittar vi här? Och vilka insatser måste sättas in för att hindra en ökning?

Läs även: ”Friska pensionärer efterfrågar nya typer av boenden”

 

I Sverige har vi två bostadsmarknader; den ägda med bostadsrätter och äganderätter samt den hyrda med hyresrätter. Man kan även framhålla en tredje, den svarta med försäljning av kontakt och skuggiga tredje, fjärde och femtehandskontrakt. I den sistnämnda hamnar inte sällan de mest utsatta. Om vi dock fokuserar på den vita marknaden så krävs ett antal kriterier där ett eller flera måste uppfyllas för att ha tillgång:

Man måste ha en betalningsförmåga, ibland depositionshyra eller borgensman.

Man måste ha kunskap och information om hur bostadsmarknaden fungerar.

Man måste i många fall ha kötid.

Man måste i många fall ha kontakter.

Det krävs alltså att man är en spindel som spinner sitt eget nät av de fyra k:na; kunskap, kötid, kontakter och kontanter (nåväl digitala kontanter, cash stavas ju med c!).

Mina vänner bor i huvudsak i större städer, bostadspriserna är höga och som ensamboende mamma med ett lärar- eller undersköterskejobb är lönen inte alltid fet. Nyproduktion i rimlig närhet till barnens skola, kompisar och aktiviteter är dyrt. Många står sedan några år i bostadsköer, men kötiden är för knapp för deras inkomstnivå som ju halveras när man blir ensam (hyrorna är för höga i de fall kötiden är kort). Att byta den gemensamma hyresrätten till två små är nästan omöjligt, de före detta paren som har bostadsrätt köpte innan kreditrestriktioner och har nu inte ens råd att tillsammans köpa sin befintliga bostad. Vad återstår? Valmöjligheten finns helt enkelt inte. Återstår gör egentligen bara den tredje svarta marknaden, vilket givetvis inte är ett alternativ. Och! Man ska ju vara glad över att man har någonstans att bo! Eller hur?

För oss i branschen är detta givetvis ingen nyhet, men frågan är – hur kommer vi åt problemet?

Utredningen kring en social bostadsförsörjning kommer den ge några svar? När Jämlikhetskommissionen överlämnade sin 1 000 sidor långa rapport i augusti i år tappade jag nästan hoppet om en lösning. Kanske är det någon av er läsare som läst alla 1 000 sidor och som kan ge mig lite hopp om tydlighet i frågan?

Jag tror i alla fall på ett stort och brett byggande, att bibehålla ett äldre bestånd av hyresrätter, att stötta svaga grupper i flytten till en egen bostad och att på bred front arbeta med utanförskap och segregation.

Mona Kjellberg, senior konsult på Juni strategi

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.