Söndag29.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Krönika

Fört strukturerna framåt

Publicerad: 10 Mars 2015, 15:40

Gunnar Wetterberg.

Foto: Mattias Fröjd.

”Bästa finansministern?” undrade han. Jag började klottra, mer och mer – det var en tio-i-topp-idé som gick utanpå det mesta.


Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Ett tag efter att jag skrivit om Nils Edén i Bonniers statsministerprojekt växlade jag lappar med Dagens Industris Gunnar Örn. ”Bästa finansministern?” undrade han. Jag började klottra, mer och mer – det var en tio-i-topp-idé som gick utanpå det mesta.

Hos finansministrarna löper förvaltningens trådar samman. Det är med pengar och ekonomiska regelverk som staten och landet hålls ihop. Jag skrev av mig mina funderingar i antologin ”Kunskapen & makten” (Atlantis), en festskrift till den mångkunnige Per Molander, budgetlagens konstruktör och senast aktuell med en bok om jämlikhet och orättvisor genom tiderna.

Jag insåg att jag behövde några kriterier att staga upp värderingen med:

–           Ordning och reda. Finansministern ska kunna säga nej. Det är A och O. Att hålla budgeten är (nästan) ett sine qua non för att komma med på listan. Feldt hankar med ändå med på en delad sjunde plats (med Sköld och Persson), för de strukturella omprövningarnas skull.

–           Krishantering. Det är möjligen orättvist mot de finansministrar som seglat i lugna vatten, men vem hade kommit ihåg De Gaulle om inte kriget gett den avdankade översten chansen? Så ogin är historien.

–           Strukturreformer. Framtiden väger tungt. De finansministrar som hamnar högt ska ha bidragit till den långsiktiga utvecklingen. Sträng hamnar sånär utanför, för de kvävande 1960-talsregleringarnas skull.

Då har jag några favoriter (den som läser boken hittar resten av tio-i-topp).

3.       Johan Liljencrants (1773-1786) fungerade i praktiken som Gustaf III:s finansminister. Han drev igenom sedlarnas inlösen mot silver och stabiliserade därmed penningvärdet, han avvecklade hattarnas subventionssystem och grundade de första rudimentära affärsbankerna (diskonterna). Kungarna krig kvaddade tyvärr det mesta, annars hade Liljencrants insats skyndat på Sveriges ekonomiska utveckling med några årtionden.

2.       Ernst Wigforss (1925-1926, 1932-1936, 1936-1949) är den moderna ekonomiska politikens fader. Han samordnade finans- och penningpolitiken, öppnade finansdepartementet mot forskningen, genomförde en budgetreform, inrättade konjunkturinstitutet och började använda statens upplåning för att stabilisera penningvärdet.

1 .      Störst av dem är ändå Johan August Gripenstedt (1856-1866). Han hör till de (många) självlärda finansministrarna, men var påtagligt beläst och à jour med den europeiska debatten. Han förhandlade fram Sveriges anslutning till det framväxande frihandelssystemet; han drev igenom beslutet att bygga stambanorna och så småningom finansieringen av utbyggnaden.

Man kan göra en motsvarande lista över de tio sämsta, men det vore inte riktigt snällt. David Hall satt i drygt två och en halv månad 1949 innan han fick avgå därför att han missbrukat sin ställning i interna parti(s)trider i Västmanland. Värst var kanske före godsägaren Vilmar Ljungdahl (1936), den Bramstorpska semesterregeringens man på posten, några dagar kortare än Hall. I maj 1948 – åtalades Ljungdahl för förfalskning, förskingring och bedrägeri. Han hade försett sig med 864 011 kr, bortåt 20 gånger så mycket idag, och dömdes till fem års straffarbete. Det är han gudskelov ensam om. Görtz miste visserligen huvudet efter Karl XII:s död, men det var nog mer som syndabock än för privat ohederlighet.

Borg och Magdalena Andersson, då? Det är vanskligt att bedöma en tid som ännu inte satt sig. Eurokrisen pågår fortfarande. Den hanterades länge så skickligt man kan önska sig, både jämfört med 1990-talskrisen och med europeiska mått mätt.

En av de viktigaste skillnaderna mot den förra krisen var att konsumtionen höll sig någorlunda uppe. Förra gången konsumerade vi fem procent mer än vi tjänade 1989, för att rusa mot en sparkvot på tio procent 1993. På fyra år hade hushållen ryckt undan 15 procent av sina inkomster från hemmamarknaden – och då rasade sysselsättningen som en sten.

Det var det vi slapp 2008-2009. Jag hörde till dem som var skeptisk mot jobbskatteavdragen, men de bidrog antagligen till att vi slapp ett nytt fall. Ordning och reda gjorde att allmänheten inte började panikspara. Det är en viktig stabiliseringspolitisk lärdom.

Gunnar Wetterberg

Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.