Onsdag08.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Krönika

Finns det en vilja så finns det en väg

Publicerad: 26 Februari 2016, 17:00

Sverrir Thór.

Lördagen 29 juli 1989. Ett datum och en dag jag aldrig glömmer. Det var dagen min kärleksaffär med Sverige inleddes, en affär som fortfarande pågår. Det var dagen jag flyttade till Sverige för första gången. Det var en solig och varm sommardag och det Sverige jag flyttade till var välkomnande, det Sverige jag flyttade till skulle jag eventuellt kunna beskriva som naivt omhändertagande.


Ämnen i artikeln:

Sverrir Thór

I det senaste numret av Fastighetsnytt kommer vi att rikta fokus mot flyktingsituationen. Hur den hanteras och vilka utmaningar den ställer samhället och fastighetsbranschen inför, samt vilka möjligheter den för med sig. Nedan följer en krönika på ämnet.

Lördagen 29 juli 1989. Ett datum och en dag jag aldrig glömmer. Det var dagen min kärleksaffär med Sverige inleddes, en affär som fortfarande pågår. Det var dagen jag flyttade till Sverige för första gången. Det var en solig och varm sommardag och det Sverige jag flyttade till var välkomnande, det Sverige jag flyttade till skulle jag eventuellt kunna beskriva som naivt omhändertagande. Självklart fanns det de som hade det jobbigt i Sverige även på den tiden, till och med de som levde i misär, men i det svenska folkhemmet fanns det på något sätt plats för alla och det fanns ett samförstånd om att man tog hand om varandra. Till och med de som kom från andra länder, som jag, blev välkomnade och som det kändes så gällde det alla.

Visst, jag flyttade hit ifrån ett nordiskt land och även om jag bara var fjorton år så var jag inte så naiv att tro att de som kom från Mellanöstern, Asien eller Afrika hade lika enkelt att acklimatisera sig i det svenska samhället som jag. Det är jag fortfarande inte men jag vill ändå tro att de fick samma möjligheter som att hävda sig som jag fick och de svenska barnen i skolan.

Under 1900-talets andra halva var Sverige en ledstjärna för övriga världen. Det fanns förvisso ett inslag av dubbelmoral i att landet var en stor vapenexportör men Sveriges varumärke var ändå en humanistisk värdegrund, solidaritet, frihet och jämlikhet. Framförallt var Sverige känt som ett land där man tog hand om de svaga, ett land där välfärdssystemet fungerade, och med ambassadörer som Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld, Gunnar och Alva Myrdal och Olof Palme var Sverige ett land som omvärlden såg upp till. Sverige toppade alla välståndsligor och hit sökte sig folk som flydde undan förtryck i alla världens hörn. Hit sökte sig balter som flydde från nazister och kommunister, ungrare som flydde efter revolten 1956, afghaner, perser, chilenare och så vidare och så vidare. Och de fick precis samma välkomnande som en pojkvasker från Island vars pappa skulle doktorera i Göteborg.

Det har gått 26,5 år sedan jag först flyttade till Sverige och ibland får jag känslan att dagens Sverige är fundamentalt annorlunda. Dagens Sverige är inte naivt omhändertagande, dagens Sverige är cyniskt. Numera röstar vi med plånboken och även om Sverige fortfarande tar bättre hand om de svaga än de flesta länder i världen så känns det inte längre som en självklarhet och främlingsfientlighet är inte längre en marginalföreteelse. Folkhemmets Sverige där en god bostad för alla en gång var en rättighet har blivit ett cyniskt kapitalismens eldorado där vi inte längre kan bygga bostäder om vi inte får tillgång till obruten mark i A-läge.

Det gladde mig enormt när Stefan Löfven meddelade att alla de som flydde krig och misär var välkomna till Sverige. Sedan dess har jag gjort ett antal tågresor mellan Malmö och Stockholm och när jag har sett alla flyktingar på tåget har jag fyllts av stolthet över att bo i det land där dessa arma människor äntligen får slå sig till ro. Nu har man hängt en skylt på Öresundsbron där det står: ”Fullt!!!”

Jag var inte naiv när jag var tonåring och jag vill tro att jag inte är naiv nu heller, även om jag inser att ibland kan jag vara det. Jag vet att Sverige inte står rustat för den ström av flyktingar som har kommit hit de senaste månaderna men jag vet också att om det finns något land i världen som har de förutsättningar som krävs för att välkomna dessa människor och ge dem möjligheten till en dräglig tillvaro så är det Sverige. Finns det en vilja så finns det en väg.

Sverrir Thór
Redaktionschef på Fastighetsnytt

Ämnen i artikeln:

Sverrir Thór

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.