”Det sitter i väggarna”

Krönikan är även publicerad i Fastighetsnytt nummer 2, 2019.

Att det sitter i väggarna kan man säga när man vill belysa en kultur som präglas av svårpåverkade och konserverande värderingar som medvetet eller omedvetet leder fram till ett mindre bra resultat utan att någon agerar.

Inte sällan tjänar det som bortförklaring för organisationer eller företag som visserligen är medvetna om sina problem, men inte är beredda att vidta de åtgärder som skulle vara nödvändiga.

Dessvärre verkar svensk bostadspolitik också präglas av en acceptans för att ”det sitter i väggarna”. Under en lång serie av år har bostadsmarknaden diskuterats flitigt och det finns en bred samsyn om att marknaden är dysfunktionell. Trots det har regeringar och oppositioner av olika färger misslyckats att samla sig för ett kraftfullt gemensamt grepp som kan revitalisera marknaden.

Under föregående mandatperiod infördes ett amorteringskrav som kort därefter utvecklades och skärptes, utan att det ursprungliga amorteringskravet utvärderats.

På Stockholms Handelskammare ser vi i vår senaste konjunkturrapport, Stockholmsbarometern, att byggbranschens konfidensindikator faller för tredje kvartalet i rad. Vi kan också konstatera att byggbolagens nulägesomdöme för sina byggorderstockar fallit brant, från en tydligt positiv utveckling till en märkbart negativ.

Samma tydliga trend konstaterar vi när det gäller byggbolagens framtidsutsikter. Efter flera år av glada tongångar så har framtidssynen blivit allt dystrare och befunnit sig på den negativa skalan i nästan två år.

Därför ligger det nära till hands att tro att framförallt det skärpta amorteringskravet skickat upp ribban för inträde på den ägda marknaden så pass högt att stora grupper av människor, inte minst unga, stängs ute från det ägda beståndet och att byggbolagen dragit öronen åt sig.

När färre kan efterfråga bostäder påverkas givetvis byggandet.

I förlängningen leder det till krossade personliga bostadsdrömmar eller uteblivna möjligheter att flytta till jobb eller studier. Även näringslivet i huvudstadsregionen sargas påtagligt och tappar många tiotals miljarder kronor i produktion varje år till följd av den broms som den dysfunktionella bostadsmarknaden utgör.

Därför är det hög tid att politiken släpper föreställningen om att enskilda åtgärder ska kunna fungera som ett Alexanderhugg som löser den dysfunktionella bostadsmarknadens gordiska knut. En titt i backspegeln talar starkt för att det inte har fungerat och i vissa fall rent av förvärrat dysfunktionaliteten.

Min förhoppning är att regering och opposition nu är redo att ta ett gemensamt ansvar för att visa att den misslyckade bostadspolitiken inte alls sitter i väggarna.

Därför får de bostadspolitiska reformer som formulerats i Januariöverenskommelsen inte tjäna som förevändning att undvika att ta det där rejäla greppet om bostadsmarknaden som bara en bred partiöverskridande bostadsöverenskommelse kan leverera.
Istället kan man använda Januariöverenskommelsen som utgångspunkt för att omgående skapa omfattande reformpaket som avhandlar hela bostadspolitiken och kan lägga grunden för en väl fungerande marknad.

Andreas Hatzigeorgiou
Vd, Stockholms Handelskammare