Den gröna politiska paradoxen

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 5, 2014

Politik är ett paradis för paradoxer. Således har Sverige fått en bostadsminister från ett parti som brukar anses vara tillväxtmotståndare, men som troligtvis kommer att driva en politik som ger mer tillväxt.

Vi vet från flera undersökningar att tillväxten i framförallt storstäderna bromsas av en stor bostadsbrist. Dynamiken och flexibiliteten i det industriella systemet blir lidande av att folk inte kan flytta lätt och kvickt till de jobb som erbjuds. Och priserna rasar iväg på ett sätt som skapar inlåsning i bostadsbeståndet, så att flyttkedjorna stannar av.

Urbaniseringen har drivit på utvecklingen, men politiken har släpat efter. Det har blivit lite enklare att hyra ut, Friggebodarna har ställts på steroider, men den demografiska förändringen har inte fått en motsvarighet i politiken.

När nu en miljöpartistisk minister tillsatts kan vi således förvänta oss att deras program faktiskt också, till en del åtminstone, omsätts i praktiken.

Miljöpartiet har profilerat sig bland annat för att rusta upp miljonprogrammets bostäder , men gör också, i sann miljöpartistisk anda att se ”helheten”, en viktig poäng av att det inte bara handlar om att bearbeta själva kåkarna, utan också skapa goda miljöer utanför husen.

Alltså mer ”platstänkande” än ”kåktänkande”.

De har också, som många andra, lyft fram behovet av att bygga fler studentbostäder samt öka konkurrensen i byggsektorn. För miljöpartiet gäller det senare framförallt genom att förbättra möjligheterna för små och medelstora byggföretag.

Litet är vackert, tänker miljöpartisten. Men ska det åstadkommas måste det göras stort.

Miljöpartiet är också vänner av att ta bort krav på parkeringsplatser för bilar och istället inrätta dito för cyklar. Samt, framförallt, satsa på bättre kollektivtrafik för att få ett bättre utnyttjande av bostadsbeståndet.

I regeringsförklaringen läggs fokus på hyresrätter, ett mål sätts upp för att nå en kvarts miljon bostäder till 2020. Det är kommunerna som ska stöttas för att åstadkomma, samt lite kryptiskt ”Kreditgivningen för nybyggnation stärks.”

Och upprustningen av miljonprogrammet reduceras till att handla om främst flerfamiljsbostäderna. Medelklassen i villor och radhus får själva finansiera hållbarhetsutvecklingen av sitt boende.

Miljöpartiet brukar som sagt ses som tillväxtens fiender. En sann miljöpartist bor på landet, omgärdad av äppelträd, morotsodlingar, getter och en energieffektiv vedpanna. Men när de nu sätter sig vid maktens taburetter får de möjligheter att skapa hållbara städer, med flexibelt boende och därmed högre tillväxt. Givet att de inte medverkar till andra beslut som bromsar näringslivets dynamik.

Fastighetsbranschen torde därför se fram emot att bostadspolitiken återupprättas och igen blir central för det svenska utvecklingstänkandet. Det blir en nationell angelägenhet – och inte längre något som förväntas lösas av sig själv.

Stig-Björn Ljunggren
Statsvetare och Författare