Lördag15.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Krönika

Dags för en ”Fair Share Housing Act”!

Publicerad: 15 September 2015, 16:52

Hans Lind.

En gammal sanning i nationalekonomi är att om en person får mer att välja mellan så kan denne inte få det sämre – om vi bortser från kostnader för att jämföra. Men som många gamla sanningar så stämmer den inte.


Ämnen i artikeln:

Hans Lind

En gammal sanning i nationalekonomi är att om en person får mer att välja mellan så kan denne inte få det sämre – om vi bortser från kostnader för att jämföra. Men som många gamla sanningar så stämmer den inte. Den norsk/amerikanska samhällsvetaren Jon Elster skrev för några decennier sedan boken “Ulysses and the Sirens” just på temat att en person kan få det bättre genom att minska sina valmöjligheter. Odysseus vann ju på att vara bunden för masten när båten roddes förbi sirénernas ö, eftersom han då kunde höra deras sång och ändå inte falla för frestelsen att gå land, där alla tidigare blivit ihjälslagna.

Det mest berömda nationalekonomiska exemplet på att beslutsfattare tror att de får det bättre genom att minska sitt inflytande är införandet av en självständig riksbank. Det innebär ju att de demokratiskt valda politikerna frivilligt avstår från möjligheten att direkt styra penningpolitikens utformning. Och tanken bakom liknar Odyssevs: Genom att avstå för möjligheten att styra penningpolitiken, så faller politikerna inte för frestelsen att låta kortsiktiga politiska faktorer påverka penningpolitikens utformning, till exempel att sänka räntan just innan det är val för att därigenom vinna röster.

I Kalifornien finns en så kallad ”Fair share housing Act”¹ som enkelt uttryckt säger att varje kommun måste se till att det byggs åtminstone en viss mängd “affordable housing”, det vill säga bostäder som vänder sig till grupper med relativt sett lägre inkomster. Om kommunen inte gör vad de kan för att sådana bostäder ska byggas, så kan kommunen bli stämd av de som vill bygga sådana bostäder. Dessutom riskerar kommunen att inte få några pengar från delstaten till utbyggnad av infrastruktur. Man kan dra paralleller till de så kallade Intentionsavtalen i Helsingfors, som också handlar om att alla kommuner måste ta ansvar för att det byggs bostäder som vänder sig till hushåll med något lägre inkomster.

Jag har mött ett antal kommunalpolitiker i Stockholmsregionen som inser att det måste byggas bostäder som vänder sig till bredare grupper, men som samtidigt pekat på att de riskerar att förlora röster om de gör det. Mer mark, inte minst tidigare jord- och skogsbruksmark, måste då planläggas för bostäder. Och i vissa fall räcker det att en mindre grupp marginalväljare byter fot för att det ska bli ändrad majoritet i kommunen. Bygger kommunen så att det blir relativt billigt riskerar man också att “fel” grupper flyttar in i kommunen enligt vissa väljargrupper. Varje enskild kommun kan dessutom tycka att det blir orättvist om just de går före och tar ett större socialt ansvar när inte andra kommuner gör det. Kommunerna befinner sig i en “fångarnas dilemma” situation, där resultatet för var och en på sikt blir sämre om man agerar utifrån ett egenintresse, jämför med en situation där man kan samordna sig och se till att alla byggde för bredare inkomstgrupper.

På lång sikt skulle alltså kommunerna vinna på att inte ha ett planmonopol. Om staten tvingade alla kommuner att ha en trovärdig politik för ökat byggande som vänder sig till fler grupper så skulle alla tjäna på det på sikt. (Sen måste staten skjuta till lite pengar också vara beredd att ta en del av riskerna, men det är en annan historia.) Alla kommuner behöver tvingas att göra det som de innerst inne vet är bra och nödvändigt, men som de inte kan genomföra om de själva får bestämma. För kommunernas bästa bör alltså det kommunala planmonopolet tas bort.

Att kommunerna protesterar om man föreslår att det kommunala planmonopolet ska inskränkas är också logiskt. Varje partigrupp i varje kommun kan ju förlora på om just de är först med att säga att det kommunala planmonopolet är en dålig idé, särskilt om de tror att det finns en opportunistisk opposition som skulle utnyttja ett sådant uttalande till sin fördel.

Tar vi bort det kommunala planmonopolet kan kommunalpolitikerna skylla allt på staten, och inte riskera att förlora makten därför att de för en ansvarsfull politik! Kort sagt: De vinner på att ha mindre makt.

Hans Lind
Professor i fastighetsekonomi, KTH, Stockholm

¹ Den beskrivs och utvärderas i uppsatsen “The Suburbs´ Fair Share: How California´s Housing Element Law (and Facebook) Can Set a Housing Production Floor” av Jessie Agatstein. Working Paper, Yale University Law School.

Hans Linds krönika finns publicerad i Fastighetsnytt 4/2015 som nu har kommit ut.

Ämnen i artikeln:

Hans Lind

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.