Söndag27.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Krönika

Bostadspolitisk nostalgi

Publicerad: 30 Maj 2015, 06:30

Hans Lind.

I debatten kan man höra resonemang ungefär som detta: ”På 1980-talet hade Sverige en social bostadspolitik och alla hade möjlighet att få en hyreslägenhet.


Ämnen i artikeln:

Hans Lind

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 3, 2015

I debatten kan man höra resonemang ungefär som detta: ”På 1980-talet hade Sverige en social bostadspolitik och alla hade möjlighet att få en hyreslägenhet. Sen kom avregleringar, avvecklade subventioner och nyliberalism med omvandling av hyresrätt till bostadsrätt. Marknaden skulle lösa alla problem – och se hur det har gått! Låginkomsttagare utestängs både från ägarmarknaden och hyresmarknaden! Så går det när den sociala bostadspolitiken avvecklas!”

Under några terminer på 70-talet läste jag teoretisk filosofi och det viktigaste man lärde sig där var konsten att läsa sakta och tänkta på varje steg. Vi kan observera att låginkomsttagare idag har det mycket svårare än på 1980-talet, men därav följer ju inte att det berodde på att vi hade en social bostadspolitik på 1980-talet.

Min mothypotes är att det som gynnade låginkomsttagarna på 1980-talet var att vi hade byggt alldeles för mycket bostäder i områden som inte var så attraktiva för hushåll med högre inkomster. Finns ett utbudsöverskott kan ju inte fastighetsägare vara så nogräknade och man hyr gärna ut även till hushåll med osäkrare inkomster! Och hyrorna i förorterna där de flesta låginkomsttagare bodde var ju marknadsmässiga: Hyrorna var ju på en nivå där det inte fanns några nämnvärda köer. Det var alltså inga regleringar som gynnade låginkomsttagarna utan marknadskrafterna – efter att vi byggt vårt miljonprogram och när befolkningstillväxten var låg i storstäderna.

Vi får inte heller glömma att det var långa köer till hyresrätter i innerstan redan då och att de flesta lediga lägenheter där gick till den planerande medelklass som ställde sig i kö när de inte behövde en bostad, eller som hade något att byta med. Lägenheterna var i praktiken oåtkomliga för ”svagare” hushåll redan innan de blev bostadsrätter.

Och vad hände egentligen efter 1990? Vi tog bort subventionerna i form av räntebidrag, men dagens räntor är ju lägre än de subventionerade räntorna i slutet på 1980-talet, så det kan ju inte gärna förklara att det byggs mindre idag. Och är det marknaden som styr byggandet idag? Har vi inte en massa statliga regler som begränsar byggande och ett kommunalt planmonopol som bestämmer var det ska byggas? Är det inte troligt att det skulle byggas mer om vi gav marknaden mer inflytande?

Kanske är en lärdom av historien att det krävs stora statliga misstag för att hushåll med låga inkomster ska få en bra bostadssituation! Eller kan vi nå samma mål med en smart kombination av ”mer marknad” och statligt stöd till projekt som kan förväntas ha en låg marknadshyra (lågt marknadspris), det vill säga till byggprojekt med lite lägre kvalitet i lägen som inte är så attraktiva?

Hans Lind
Professor i fastighetsekonomi, KTH, Stockholm

Ämnen i artikeln:

Hans Lind

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.