Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Svårtolkad rättspraxis bromsar solcellsutbyggnaden

Politiska satsningar på solceller har lett till en ökad vilja från fastighetsbolag att installera solceller på sina tak. Men en i dagsläget komplicerad och otydlig rättspraxis kring hur dessa ska beskattas bromsar utbyggnadstakten av solcellsanläggningar på byggnader och missgynnar helt solceller på bostadshus.

Publicerad: 8 april 2022, 09:37

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Denise Ask Nunes och Carl Westling på skattebyrån CauseyWestling vill se förändringar på skatteområdet för att öka utbyggnadstakten av solceller.

Foto: Evelina Carborn, Getty


Under de senaste decennierna har det i Sverige skett betydande satsningar på förnybara energikällor för att fasa ut den fossilbaserade produktionen. Därtill har skenande elpriser och den negativa utvecklingen av säkerhetsläget i världen tydligt visat på vikten av att minimera beroendet av importerad olja och gas till förmån för lokalt producerad, förnybar energi.

Från politiskt håll uppmuntras omställningen till grön energi genom diverse stimulansåtgärder, senast med regeringens solcellsstöd 2020 och förslaget om skatteavdrag för grön teknik 2021. Utbyggnaden av solceller är en viktig komponent i de politiska satsningarna, och näringslivet står redo att dra sitt strå till stacken. Men faktumet att det är dyrare att bygga med denna typ av energibesparande åtgärder komplicerar verkligheten.

Som skatterådgivare till flertalet stora fastighetsbolag i Sverige ser vi att många av våra klienter gärna vill investera i solcellsanläggningar på sina fastigheter. Tyvärr ser vi också hur det osäkra rättsläget kring den skattemässiga klassificeringen av solceller har en faktisk inbromsande effekt på utvecklingen. Problemet är att det inte finns någon entydig praxis för hur solcellsanläggningar på tak ska klassificeras vid bedömningen av de skattemässiga avdragen, vilket innebär att investeringens lönsamhet blir svårbedömd. Om en solcellsanläggning kan hänföras till avdragsunderlaget för inventarier (byggnadsinventarier) i stället för byggnad kan skillnaden för avdraget innebära en skattebesparing på mellan 10-15 procent av investeringens totala kostnad.

En stimulerande åtgärd vore därför om företagen gavs möjlighet att klassificera solceller som byggnadsinventarier, vilket enligt inkomstskattelagen avser alla ”sådana delar och tillbehör i en byggnad som är avsedda att direkt tjäna den näringsverksamhet som bedrivs i byggnaden”. Emellertid behöver de förhålla sig till Skatteverkets otydliga och restriktiva ställningstagande från 2014 och HFD:s svårtolkade dom från 2017, vilka tillsammans bäddat för ett rättstekniskt komplicerat läge som klart försvårar möjligheterna till fördelaktiga avdrag för solceller.

I Skatteverkets ställningstagande uppges att en solcellsanläggning som placerats på byggnadens tak på en näringsfastighet normalt ska hänföras till avdragsunderlaget för byggnad, men i vissa fall till byggnadsinventarier. Vidare framförs att den el som solcellerna genererar inte överhuvudtaget får nyttjas för byggnadens allmänna användning om utgiften ska hanteras som byggnadsinventarier, utan den genererade elen ska i det fallet ”direkt och uteslutande användas för den näringsverksamhet som bedrivs i byggnaden.” Märk väl att Skatteverket med ordet ”uteslutande” här anför en snävare tolkning av byggnadsinventarier än den lagtexten definierar.

HFD:s dom från 2017 har inte bidragit till att göra det skatterättsliga läget för solcellsanläggningar mer lättolkat. Målet gällde skattemässig klassificering av en solcellsanläggning placerad på en fastighet där det bedrevs lantbruksverksamhet. Elen som producerades skulle användas i flera byggnader för olika ändamål, varav den el som nyttjades i lantbruksverksamhetens byggnader utgjorde en mindre andel. Överskottet skulle säljas på marknaden. I domen fastslogs att solcellsanläggningen inte kunde klassificeras som byggnadsinventarium då lantbruksverksamheten i den specifika byggnad på vars tak solcellerna placerats endast stod för ca 10% av elanvändningen. Anläggningen ansågs inte vara avsedd att tillgodose ett särskilt behov av el för den i byggnaden bedrivna näringsverksamheten. Domen tar alltså inte i beaktande att lantbruksverksamhet normalt sett fördelas över ett flertal byggnader.

Speciellt bekymmersamt är att HFD i domen valde att inte kommentera huruvida el som säljs till marknad bör räknas in i den i byggnaden bedrivna näringsverksamheten. Detta innebär nämligen en praxis där solceller skulle kunna klassificeras olika för en elproducent som hyr in sig på samma tak för att installera solceller för produktion och försäljning jämfört med när en fastighetsägare själv installerar solcellerna. Skatteverkets ställningstagande och HFD:s oklara dom implicerar även att alla ägare av bostadsbyggnader som skulle kunna installera solceller på sina tak och sälja överskottet på marknaden helt exkluderas från gynnsammare värdeminskningsavdrag.

För en solcellsanläggning placerad på marken, och som inte betjänar en byggnad, är dock Skatteverkets uppfattning att elproduktionen ska räknas in som en näringsverksamhet i sig. Att blotta placeringen ska ha en så stor betydelse är orimligt, särskilt med tanke på att en markplacerad anläggning leder till ett sämre nyttjande av solcellernas kapacitet.

Den rättsliga grunden för klassificering av byggnadsinventarier bör även ses i ljuset av den statliga utredningen SOU 1968:26 om ändrade avskrivningsregler. Där konstaterades att investeringar i anordningar som förebygger föroreningar bör klassificeras som byggnadsinventarier även om det inte finns ett direkt samband med verksamheten som bedrivs i byggnaden. De miljöåtgärder som man ville gynna år 1968 rörde förvisso främst åtgärder för att motverka vatten och luftföroreningar. Men vem vinner på att vi inte överför den tidens miljöfrämjande intention till 2022 års miljöfrågor, som kommit att omfatta hela energiförsörjningen? Vem vinner på att Skatteverket i stället för att tolka lagstiftarens syfte gör en snäv bokstavstolkning av lagtexten, vilket leder till färre solcellsanläggningar på byggnader och att solceller på bostadshus i dag är fullständigt missgynnade?

Svenska avskrivningsregler för byggnadsinventarier är mycket förmånliga och därför effektiva styrmedel för att uppmuntra önskvärda investeringar. I linje med regeringens klimatsatsningar bör incitamentet för installationer av solceller genomsyra hela ledet från investering till slutgiltig skattehantering. Gynnande möjligheter till värdeminskningsavdrag för solcellsanläggningar placerade på byggnader skulle göra det lönsammare för fastighetsägande företag att installera solceller och avsevärt förbättra förutsättningarna för ett framtida fossilfritt samhälle.

Det behövs ett klargörande i denna fråga, och om Skatteverket inte initierar en omprövning av sitt ställningstagande bör regeringen ta sitt ansvar för att förtydliga lagstiftningen och säkerställa att välbehövliga miljöförbättrande åtgärder inte bromsas av dess myndigheter.

 

Carl Westling, partner, CauseyWestling

Denise Ask Nunes, skattekonsult, CauseyWestling

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.