Vad får en pandemi för konsekvenser för hur man tänker sig en stad? frågar sig Sarah Bragée på Tyréns.

I februari förra året upptäcktes en tumör i min hjärna. Och nu är jag snart färdigbehandlad. Fix och trix, operationer, efterbehandling, strålning och sen cytostatika. Jaha – och snart är det helt klart. Men under tiden, så händer så otroligt mycket omkring en.

Renovering av ett bestånd kostar ingenting alls i jämförelse med en person som hamnar utanför samhället. Och den politiska långsiktigheten som räknas i fyraårsperioder är inte en tillräcklig horisont att ha, när det tar 18 år för en människa att växa upp.

Omvärlden förändras och människors behov med den. Fler invånare betyder ett behov av fler bostäder – budskapet är tydligt och klart från alla håll och nivåer. Jag har alltid jobbat för organisationer som är både mål- och värderingsstyrda vilket är en balansgång som också kräver ett ständigt lärande om det ska fungera optimalt.

Jag ska erkänna att jag tjatade mig till att få åka till FNs konferens Habitat III i Quito. Med argumenten att det skulle vara av värde för företaget jag jobbar på, för kunskapen om internationellt hållbarhetsarbete och vad vi själva kan lära och lära ut. Men det var faktiskt allra mest intressant för mig själv i slutändan.

Smarta städer är hett, trender som urbanisering, miljö- och klimatfrågor kan få hjälp av digitaliseringen och Internet of Things för att lösa de utmaningar som presenteras. Men städer är ju relativt smarta, och relativt hållbara. Nog för att man alltid vill bli smartare och mer hållbar, men var behöver man smartheten som bäst?

Workshopen inleds med att alla i gruppen ska rita en bild av något de gillar. Jag ritar böcker och förklarar att min väska alltid är tung för att jag måste ha flera böcker med mig jämt, och nästa deltagare berättar att hon gillar fjällvandring för att hon känner sig så fri då. Ali 15 år, ensamkommande från Afghanistan, tittar ner på sitt papper, fumlar lite, och säger ”Ja, jag gillar mest när det är bara är fred. Liksom, när det inte är krig. Då känner jag mig fri.”

Att organisation, samverkan och delaktighet är medel för att nå hållbarhet är alla överens om. Är då en tvärdisciplinär superförvaltning lösningen för att få en helhetssyn över stadsbyggnadsprocessen, snabba på planer och undvika att den berömda stafettpinnen inte hamnar mellan de lika berömda stolarna?

Är det svåraste kravet som ställs på oss inom samhällsplanering att vi måste kommunicera med varandra? Ska hon skriva om hållbarhet och samverkan igen? Ja det ska hon, och jag lärde mig i veckan att det nya ordet är samspela – inget annat.

Sverige är inte ett land fullt av storstäder. Stockholm är inte en jättestor huvudstad. Den är attraktiv, den är modern och i världsklass på många sätt – men besökare kommer också för att få uppleva våra älgar, ishotell, skärgård och norrsken.

Hur man angriper de sociala aspekterna varierar mycket.