Mary Juusela

Väggklockan visar 18.15. Nej, shit! Jag är sen! Jag slänger på mig jacka och springer ut med skosnörena släpande i höstmarken.

På en arbetsplats där pengar inte är ett problem är det fina drycker som plockas fram. Inget “skit”, som en av cheferna uttryckte det. I en företagskultur som skriker “ta lite mer, det hör till” är det samma sak varje fredag. Att tacka nej är inget alternativ för majoriteten av oss anställda. Inte när normerna sätts högst upp.

När du kommer till din plats hajar du till. Kollegan intill hostar, nyser och fräser och är uppenbart vrålförkyld. Näsdukar, spray, tabletter och ett trött leende. Du känner frustrationen. Irritationen. Är man sjuk ska man vara hemma, inte på arbetsplatsen! Hur gör man nu? Ska du säga något? Nej. Istället tvingar du fram ett leende.

Helsingborg en lördagsmorgon. Jag är gäst hemma hos mina vänner. Till sovrummet där jag ligger smyger sig barnskratt, viskningar och några hyschningar om att “Mary sover!”. Jag somnar om.

Hej, jag heter Mary. På väg genom företaget såg jag härskartekniker, favorisering, nonchalans och diskriminering. Låt oss börja här. Det är nämligen bland toalettrullar, oplockad disk, kopieringspapper, korridorshälsningar, språkbruk och tonläge tolerans börjar.