Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag01.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Historiskt

Nobelpriset i ekonomi till Richard Thaler

Publicerad: 9 Oktober 2017, 09:08

Richard Thaler.

Kungliga Vetenskapsakademien beslutade i förmiddags att ge priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne till Richard Thaler vid universitetet i Chicago för ”hans bidrag till beteendeekonomin”. Med Nobelmått mätt är det en ovanligt kortfattad motivering. Samtidigt täcker den ett mycket stort område.


Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Kungliga Vetenskapsakademien beslutade i förmiddags att ge priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne till Richard Thaler vid universitetet i Chicago för ”hans bidrag till beteendeekonomin”.

Med Nobelmått mätt är det en ovanligt kortfattad motivering. Samtidigt täcker den ett mycket stort område. Thaler uppfattas som en av beteendeekonomins grundläggare – och beteendeekonomin är kanske den viktigaste självprövning som nationalekonomin just nu går igenom.

Den klassiska nationalekonomin utgår från ett antal föreställningar. Individer handlar rationellt; de fattar sina beslut utifrån all tillgänglig information; och de strävar efter att maximera sin egen nytta. Det är antaganden som ofta kritiserats för att vara alltför svepande.

Sedan 1980-talet har därför Richard Thaler och hans kollegor fört in viktiga modifikationer, i samspel med psykologin, men också med neurovetenskapen och sociologin. Deras slutsatser gör nationalekonomin mer spännande som ämne – och mer användbar som stöd för beslutsfattare.

Thalers forskning ligger inom tre områden: begränsad rationalitet, begränsad självkontroll och sociala preferenser, men han har också omsatt sina resultat i förslag till praktiska åtgärder. Fram tonar en bild där många kan nicka igenkännande – och med sådana nyanser blir teorin starkare.

I sina studier av den begränsade rationaliteten har Thaler fäst sig vid att individer är mer negativa till att förlora något av vad de redan har jämfört med att vinna mer än de nu äger. I detta pekar han ut ”ägandeeffekten” som en viktig faktor. Om vi äger något tillmäter vi det större värde än om vi skulle köpa det, visar experiment. På aktiemarknaden tar det sig uttryck i att investerare är mindre benägna att sälja förlustaktier än vinstaktier. In i det sista hoppas de att värdet ska räta upp sig. (Själv minns jag hur besvikna vi var över de låga priserna vi fick för min mors vackra möbler när vi sålde dem på auktion.)

Ett annat fascinerande rön gäller människors ”mentala bokföring”. Istället för att alltid väga varje krona mot alla tänkbara ändamål upprättar individerna ”mentala konton”, som de håller skilda åt. Hushållets dagliga utgifter är ett konto, sparandet ett annat – in i den absurda konsekvensen att människor drar på sig dyra kreditkortsskulder fastän de kunde ha fört över pengar från sparkontot.

När det gäller den begränsade självkontrollen pekar Thaler på att individerna ofta fattar beslut som inte är rimliga över tid. Han utvecklade resonemanget om en ”dual modell”, där det kortsiktiga jaget brottas med det långsiktiga. Mot den omedelbara njutningen försöker det långsiktiga jaget värja framtida nytta med tumregler: ha inte för mycket alkohol hemma, köp ett paket cigaretter istället för en hel limpa. Den duala modellen används nu allmänt inom både samhälls- och neurovetenskap.

Då det gäller de sociala preferenserna har Thaler visat att många individer är beredda att avstå från att maximera den egna nyttan. De låter sig begränsas av vad som uppfattas som rättvisa, de värnar om tillit och ömsesidighet. I ”diktatorsspelet” låter han dem som deltar i experimentet fördela verkliga resurser mellan anonyma individer. Trots att de då skulle ha kunnat sno åt sig allt för egen del påverkas de ändå av vad de uppfattar som rättvist.

Det visar sig också att individer är beredda att avstå från resurser om det behövs för att straffa någon person som burit sig orättvist åt mot en tredje inblandad. Det är mekanismer som gör det svårt att sänka löner även om konjunkturen och företaget går dåligt: lönesänkningar strider mot vad som uppfattas som rättvist, eftersom de utmanar motviljan mot förluster av vad man uppfattar att man redan har.

Flera av de artiklar som Thaler får priset för publicerades redan på 1980-talet, men under de senaste 10-15 åren har han dragit praktiska slutsatser av sina rön. Thaler hör till dem som står bakom begreppet nudging, att lirka människor till att fatta rätt beslut. Det har lett till att han stött förslag om ökad beskattning av ”onyttigheter”, som en hjälp till det långsiktiga jaget att avstå från alkohol och tobak.

Pensionerna hör till de områden där han tillämpat sina insikter. Många individer har svårt att inse behovet av att spara till sin ålderdom, och ännu fler att omsätta insikten i handling. Det kan motivera obligatoriskt pensionssparande, men risken är att det leder till att de som redan satt av tillräckligt mycket tvingas att spara mer än de behöver. Thaler har därför argumenterat för sparformer som bygger på logiken ”save more tomorrow” – om man har svårt avstå från det man redan har idag, så kan man teckna sig för ett sparande som tar en del av framtida lönehöjningar, pengar som man aldrig haft i handen och som det därför blir lättare att avstå ifrån.

Richard Thaler är en förnyare och omprövare, som bidrar till att göra nationalekonomin bättre rustad att förstå vad som händer i samhället och att föreslå hur man kan hantera det som sker. För min del uppfattar jag det som ett av de mest spännande ekonomiprisen under senare år.

Gunnar Wetterberg

Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.