Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag25.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Historiskt

Ingves – envis som synden

Publicerad: 7 Juni 2016, 12:45

Tomas Ernhagen, chefekonom på Fastighetsägarna Sverige.

Foto: Fastighetsägarna.

När ECB meddelat att euron skulle räddas med alla medel, insåg Ingves att slaget var förlorat. Kronan skulle bli för stark och deflationen skulle bli ett faktum. Än en gång visade Ingves att han är envis som synden. Nu skulle allt göras för att få upp inflationen och snart fick vi lära oss att minusräntor också är räntor. Det fick effekt. En svag krona har motat bort deflationshotet. Men misstroendet lever kvar. Det ser vi inte minst i förhandlingarna om löner och bostadshyror.


Ämnen i artikeln:

Tomas Ernhagen

1995 lovade Riksbanken svenska folket att inflationen ska öka med 2 procent. Det flesta förstod att det inte innebar att inflationen alltid ska vara 2 procent. Däremot trodde nog de flesta att den i snitt skulle ligga lika mycket över som under målet. Så blev det inte. Sedan dess har den genomsnittliga inflationen med råge hamnat under målet. Bankledningen har haft större tolerans för låg än för hög inflation. Möjligen kan det förklaras av att målet tillkom i en tid då hög inflation var problemet. Det är dock ett dåligt argument för den som vill bygga upp sitt förtroendekapital.

År efter år med för låg inflation tärde på detta kapital. Det stora tappet kom dock under åren 2010 och 2011. Efter Lehman Brothers kollaps sänkte centralbanker runt om i världen styrräntorna mot nollstrecket. Där fick de stanna. Riksbanken ville annat. När BNP studsade upp efter det enorma raset 2009, började Riksbanken höja, trots att krisen ångade på i omvärlden. Riksbanksmajoriteten drog med sällan skådad envishet upp räntan som toppade på 2 procent 2011. Då hade kronan stärkts kraftigt och inflationen var stadigt på väg utför.

Många kände en gnagande känsla av att
inflationsmålet hade fått stå tillbaka för något annat. Riksbankschefen Ingves dröjde med svaret. När det väl kom var det som alla trodde: målet var hushållens skulder, inte inflationen. Genom att dra upp räntan ville Ingves hejda skuldökningen. Det var en dålig strategi. I en värld av urbanisering, befolkningsökning, hyresreglering och reavinstskatt på boende, slogs folk med näbbar och klor om allt för få bostäder. Det enda Ingves lyckades med var att öka hushållens reala skulder. Hade inflationsmålet gällt skulle ju skulder ha urholkats med cirka 2 procent om året.

När ECB meddelat att euron skulle räddas med alla medel, insåg Ingves att slaget var förlorat. Kronan skulle bli för stark och deflationen skulle bli ett faktum. Än en gång visade Ingves att han är envis som synden. Nu skulle allt göras för att få upp inflationen och snart fick vi lära oss att minusräntor också är räntor. Det fick effekt. En svag krona har motat bort deflationshotet. Men misstroendet lever kvar. Det ser vi inte minst i förhandlingarna om löner och bostadshyror.

I det senare fallet har Hyresgästföreningen lyckats etablera bilden att inflationen är noll och att hyreshöjningarna ska bli därefter. Verkligheten ser annorlunda ut, vilket innebär att de reala hyrorna minskar i år. Det lär inte bidra till fler hyresbostäder. Istället kommer hushållen att jaga bostadsrätter och villor med fortsatt stigande priser och skulder som följd. Så illa kan det gå när den som styr den penningpolitiska skutan är utrustad med syndens envishet och ”modet” att åsidosätta sitt mål.

Tomas Ernhagen
Chefsekonom, Fastighetsägarna

Ämnen i artikeln:

Tomas Ernhagen

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.