Lördag11.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Historiskt

1700-talets fastighetsbubbla: Billigt brännvin åt Bellman

Publicerad: 30 Maj 2013, 13:29

Gunnar Wetterberg.

Foto: Mattias Fröjd.

Ekonomijournalisterna kan kasta sig i väggen om fastighetsbubblan. Blir det inte värre än efter hattarna så överlever vi. Den gången gladde sig Bellman åt billigt brännvin.


Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 3, 2013

Ekonomijournalisterna kan kasta sig i väggen om fastighetsbubblan. Blir det inte värre än efter hattarna så överlever vi. Den gången gladde sig Bellman åt billigt brännvin.

På sätt och vis är 1700-talet det första moderna århundradet. Sedan norrmännen äntligen befriat oss från Karl XII började vi försöka leva småstatsliv. Och vips! dök den ena ekonomiska dumheten efter den andra upp, stolleprov som vi levt med ända sedan dess.

Efter Karl XII stod Sverige på randen till statsbankrutt. Det tog två mödosamma årtionden för kanslipresidenten Arvid Horn, hans ”finansminister” Swen Lagerberg och Riksbankschefen Johan Thegner att sätta finanserna på fötter igen.

Men då var den revanschhungriga adelns tålamod med gubbarna slut. Hattarna blev Sveriges första riksdagsparti och kastade ut Horn och Thegner. Ny kanslipresident blev greve Carl Gyllenborg – och Riksbanken hamnade hos hans lillebror Fredrik, hattarnas partisekreterare.

Tillsammans satte bröderna igång en väldig inflationsbrasa. De störtade ut i ett par olycksaliga krig med Ryssland och Preussen, de införde den aktiva näringspolitikens svarta hål i svensk ekonomi – värst var Alströmer, inte med potatisen utan med suveränt olönsamma textilmanufakturer i Alingsås.

Sedelpressarna rullade, priserna skenade och den svenska valutan skrumpnade samman på börsen i Hamburg. När universitetsadjunkten Pehr Niclas Christiernin påpekade sambandet mellan sedelmängden och inflationen hotades han med rättegång på riksdagen. Det var denna period som kallades frihetstiden.

Inflation är fastighetsspekulanternas livsluft. De fiffigaste lånade hej vilt och sålde med god förtjänst ett par år senare. Karusellen snurrade snabbare och snabbare. En av dem som lånade värst var riksbankschefen själv. Ett tag hade han svårt att betala räntan – men då sammanträdde fullmäktige, och befriade honom av tacksamhet från tre års ränta.

Och så sprack allting. Efter 25 års ökenvandring vann mössorna valet. De bestämde sig för att knäcka inflationen och fördubbla penningvärdet, till vad det hade varit på Horns tid. Det skulle ske fint och lugnt, på tio år, bestämde sekreta utskottet 1766.

Men utskottet hade hundra medlemmar, och nästa dag var nyheten ute på sta’n. När befolkningen begrep att deras pengar skulle bli dubbelt så mycket värda stoppade de alla sina sedlar i madrassen. De som kunde drev in sina fordringar och sköt upp sina betalningar. Ju färre sedlar det blev, desto mer dalade priserna – och inflationsspekulanterna gick rakt in i väggen.

De närmaste åren blev ett av de värsta stålbad som den svenska ekonomin någonsin gått igenom. Lånen sades upp och konkurserna mångfaldigades. Manufakturindustrin råkade illa ut. Egendomspriserna föll och de som hade belånat sig bet i gräset. Mest föll stadsfastigheterna, där spekulationen varit vildast och många som lånat tvingades sälja långt under vad de lånat.

Bruksnäringen blev svårt klämd; exportintäkterna i mark räknat föll snabbare och blev lägre än produktionskostnaderna. Hårdast drabbades Stora Kopparberg, där bergsmännen försökte förekomma prisfallet genom att ta upp så mycket malm som möjligt så fort som möjligt – vilket gjorde prisfallet ännu brantare, när mer koppar kom ut på marknaden. Vid slutet av 1768 var 400 gruvdrängar arbetslösa, bortåt en tredjedel av den samlade arbetsstyrkan.

Den ende som gladde sig var Bellman. Vid det här laget hade han fått sparken från riksbanken, men i epistel 23 låg ändå hans hjälte Fredman på gatan vid krogen Kryp-in, ”gent emot Banco-huset”, en sommarkväll 1768. I nästa epistel – no 24 – gör skalden en lysande sammanfattning av det ekonomiska läget i landet:

Usla tider!

Vad det lider,

Bara kursen nederslås, :||:

Bättre köp på brännvin fås;

Men då lever jag ej mera,

Andra hjältar då hovera.

Kan ni tro, då, kära Mor!

Jag skull’ få en sup så stor,

Jag skull’ supa om ni tror,

Liksom Runius, Lucidor.

Så sant som det var sjunget!. Sverige importerade spannmål. När växelkursen slogs ned fick svenskarna mer spannmål för pengarna, då kunde man bränna mer brännvin – och då blev det större supar för varje slant!

Gunnar Wetterberg
Samhällspolitisk chef, saco

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 3, 2013

Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.