Råsunda – händelsernas centrum

Det är lätta att skriva upp vissa händelser för att man är personligt engagerad. När jag först fick höra att min farmor serverat korv under invigningen av Råsundastadion blev jag lite lätt salig. Som uppvuxen i Solna, fotbollsentusiast och frekvent besökare av den anrika arenan har Råsunda en speciell plats i hjärtat. Att ha fått vara med om invigningen måste ha varit ett minne för livet. När jag frågade farmor hur hon upplevt detta historiska datum hade hon bara en kommentar:

-Äh, alla var så jäkla fulla.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan Kung Gustaf V officiellt invigde arenan den 17 maj 1937 med den klassiska felsägningen där han förklarade ”detta tennisstadion invigt”. På den internationella scenen var Råsunda bland annat värd för fotbolls-VM 1958, EM 1992, dam-VM-finalen 1995 och cupvinnarcupfinalen 1998. AIK spelade i Champions League. Lite boxning blev det också under åren.

Platsen där det händer
Starka händelser som påverkat oss, direkt eller indirekt, brukar vi ofta kunna associera till en plats. Vi kan utan problem erinra oss var vi befann oss när händelsen inträffade. Med Råsunda var platsen redan förutbestämd, dit gick man för att uppleva händelsen.

Under Råsundas 75 år har hundratusentals minnen skapats, de handlar om kärlek, hat, lycka, frustration, lättnad, glädje och sorg. Allt detta finns inbäddat i betongen. Till och med det man inte minns. När Nebojsa Novakovic sköt 1-0 till AIK i 58:e minuten i matchen mot AEK Aten den 25 augusti 1999 innebar det att laget var 32 minuter från att för första gången kvala sig in till Champions League. Den återstående tiden kan liknas vid tortyr för de drygt 30 000 åskådarna, själv var jag nervös så till den milda grad att jag inte minns en enda sekund av matchen efter målet.

Att i dag passera Råsundastadion känns vemodigt, av den norra läktaren finns bara smulor kvar och snart är arenan ett minne blott. När Pelé (två mål i VM-finalen 1958)var på besök senast blev han lovad att det skulle skickas rester av Råsunda som en souvenir av platsen där man vann sitt första VM-guld. Jag har inte hört några röster från Sverige om att bevara något av läktarna från arenan där vi spelat vår enda VM-final, så vill man känna på Råsundas betong får man åka till Brasilien hädanefter.

Men allt var inte bättre förr, som min farmor så elegant illustrerade. Nya minnen kommer att skapas på Friends arena. En ny publik kommer att hitta in, en publik som lockas av väderkontroll, toaletter utan kö och gott om serveringsutrymmen. Huvudelen av åskådarna kommer dock inledningsvis att utgöras av gamla Råsundaentusiaster, ingen av dessa kommer att gråta över möjligheten till att inta en öl i t-shirt när allsvenskan avgörs i november. Det kommer också att raljeras en del om Råsunda, orangea fotbollar på snötäckta planer, vindbyar som plockat med ett hyggligt skott upp på norra övre, ogenomtränglig dimma från bengalrök eller derbyn på en iskall arena.  Men nog kan det också vara så, när allt kommer omkring, att dessa händelser är de man kommer att sakna allra mest.

Mattias Fröjd

Texten är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 2, 2013.