Onsdag08.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Bostäder

Vi behöver mellanboende!

Publicerad: 26 Maj 2014, 12:23

Gunnar Wetterberg.

Foto: Sverrir Thór.

Vi lever som vi bor. Ju äldre vi blir, desto bättre stämmer det. Därför borde boendet och byggandet vara centrala frågor i valdebatten om samspelet mellan åldrandet och ekonomin.


Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Krönika från Fastighetsnytt 3/2014.

Vi lever som vi bor. Ju äldre vi blir, desto bättre stämmer det. Därför borde boendet och byggandet vara centrala frågor i valdebatten om samspelet mellan åldrandet och ekonomin.

Strax före jul var jag i Sävsjö för att föreläsa. Kommunen hade kallat politiker, förvaltningschefer, pensionärsorganisationer och grannkommuner till en stor konferens om den framtida äldreomsorgen, boendet och personalrekryteringen. Det är att ställa kyrkan mitt i byn. Många andra borde ta efter.

Åren 1942-1943 tog barnafödandet fart efter 1930-talskrisen. Vid Stalingrad hejdades tyskarna, och våra föräldrar och farföräldrar stängde dörren till sängkammaren för att fira.

Tjugo år senare började boombarnen leta efter någonstans att bo. I valrörelsen 1966 grillade O-na Tage Erlander. ”De får väl ställa sig i kön”, tyckte statsministern – men då hade Lars Orup tagit reda på att den var tio år lång i Stockholm.

Svaret blev miljonprogrammet. Först höghusen, sedan småhusområdena är de stora årskullarnas tydliga avtryck i det svenska landskapet. När miljonprogrammet skulle möbleras fick de platta paketen luft under vingarna, IKEA-ladorna sköt upp runt om i landet och Ingvar Kamprad blev en av världens rikaste män.

Snart är det dags för terminalfasen i fyrtiotalisternas boende. Kommer vi att hinna evakuera dem i tid? Många bor i dag med badrummet i källaren och extratoaletten på övervåningen. När de börjar bryta lårbenshalsar kommer de varken upp eller ner i sin nöd. Då kan de tvingas flytta till det särskilda boendet fyra-fem år för tidigt. Där kostar de boende två-tre gånger så mycket som när de bor kvar hemma med bara hemtjänst.

Nya boendeformer kan lätta trycket. Många människor vill bo kvar hemma så länge som möjligt, men många hem är dåligt anpassade. Vi skulle behöva ett ”mellanboende”, vanliga lägenheter, utan trösklar, med vida portar och gott om svängrum i våtutrymmena. På hyran skulle vi kunna betala för en undersköterska i varje trappuppgång.

När vi flyttar dit i 60-70-årsåldern kommer vi inte se mycket av henne, men när vi blir skraltiga till oss i 87-årsåldern skulle hon finnas där och sträcka ut en hjälpande hand. Då dröjer flytten till institutionen så länge som möjligt.

Detta handlar inte bara om boendet. Det kommer också åt de närmaste årtiondenas finansiella paradox. När arbetskraften stagnerar eller rentav minskar krymper skattebaserna för den offentliga välfärdens finansiering, eftersom skatterna vilar tungt på arbetet (i synnerhet sedan man avhänt sig fastighetsskatten). Men när produktiviteten ökar blir hushållen rikare. Med de två procent om året som verkar vara trenden fördubblas den privata köpkraften vart 30-40:e år.

De flesta prognoserna ger samma besked: dagens offentliga intäktsstruktur kommer inte att orka bära dagens offentliga åtaganden, om vi går 15-20 år framåt i tiden. Det beror inte på att samhället överlag blivit för fattigt, utan på att den nuvarande finansieringen är ohållbar.

Då måste vi hitta olika vägar att låta hushållen betala mer av det som skatterna hittills finansierat. I det är mellanboendet en viktig pusselbit. Vi lastar av äldreomsorgen genom att betala privata hyror. Det kommer allt fler i medelklassen att ha råd med.

Problemet är att det tar tid. Jag började tjata om detta för 25 år sedan, när jag skrev ESO-rapporten ”Hur ska vi få råd att bli gamla?” (Ds 1989:59). Ungefär samtidigt fick jag ett erbjudande från ett stort kooperativt bostadsföretag att gå med i ett 55+-sparande. Jag föll som en mogen frukt, men var rätt ensam om att göra det. Ett par år senare fick jag ett beklagande brev från bolaget. Sparandet lades ned på grund av bristande intresse – men som tröst fick jag en värdecheck att använda nästa gång jag köpte bostadsrätt. På 200 kronor…

Sedan dess har fler försökt, och mer ihärdigt. Både byggarna och försäkringsbolagen är värda en eloge när de satsar på seniorboende. De gör en insats till nytta för långt fler än dem själva och de boende. Genom att betala för att bo bra lättar vi åldrandets bördor för samhällsekonomin. Det blir rätt många flugor i samma smäll – om nu kommunerna också kunde ordna köerna på ett vettigt sätt.

Gunnar Wetterberg

Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.