“Bostadsmarknaden i Sverige är osund”

HELSINGFORS. Sverige är den största garantin till varför Finland inte kommer att införa regleringar, säger Kojamos vd, Jani Nieminen. “En reglerad hyresmarknad med investeringsstöd är alldeles för stel”.

Finland avskaffade regleringarna på bostadsmarknaden redan i början på 90-talet och Kojamos vd Jani Nieminen, som har jobbat i branschen i närmare 20 år, tycker att det var rätt väg att gå.

– En öppen bostadsmarknad fungerar bättre, bekämpar svarthandeln och ger starkare förhandlingsrätt i bostadsaffärer när det gäller kontraktslängd, pris, uppsägning och annat, säger han när Fastighetsnytt besöker honom i Helsingfors.

Kojamo är en av Finlands största fastighetsinvesterare och har satsat 1,7 miljarder euro, cirka 17 miljarder kronor, på utveckling av privata hyresbostäder bara de fem senaste åren. Enligt Nieminen är “Sverige den största garantin till varför Finland inte kommer att införa regleringar”.

– Bostadsmarknaden i Sverige är osund. En reglerad marknad som drivs med hjälp av investeringsstöd är alldeles för stel, säger han.

Han tillägger att Finland inte har lika stora problem med segregationen heller, vilket inte bara kan viftas bort med förklaringen att migrationen har varit lägre.

– Vi har inga otrygga stadsdelar och våra förorter fungerar bättre än i Sverige. Alla våra områden är redan blandade eftersom riktlinjerna om blandade upplåtelseformer varit mycket tydliga från början.

Finland har även social housing, öronmärkta bostäder för folk med störst behov – en lösning som i Sverige ofta förknippas med något negativt. Nieminen tycker dock att frågan är värd en omprövning med tanke på att det alltid kommer att finnas invånare som befinner sig i en prekär situation, vilket kräver mer riktade insatser.

– En befintlig byggnad med svårt läge kan inte flyttas direkt till dem, men vi kan erbjuda särskilt stöd.

Men behoven följs inte upp
Det finns cirka 800 000 hyresrätter i Finland, varav hälften är statliga och riktas till låginkomsttagare. Jani Nieminen förklarar dock att den största fallgropen i Finland är att behoven inte följs upp, varför cirka 10 procent av de öronmärkta bostäderna tvärtom upptas av höginkomsttagare.

I London, Storbritannien, som också har social housing, bestämde man sig för några år sedan för att göra social housing-kontroller vart femte år i hopp om att bromsa en sådan utveckling.

– Det är en god idé och något även Finland skulle kunna införa. Men det känns lite snedvridet att britterna enbart kontrollerar nya, inga befintliga, hyreskontrakt. Det är ju just de där 10 procenten man vill komma åt.

Bostadsbristen i Helsingfors är visserligen inte lika akut som i Stockholm, men det finns gott om andra bekymmer. För bara ett par veckor sedan meddelade Nordea att Finland har dyrast boendekostnader i hela EU. Finländaren spenderar i genomsnitt 28 procent av sin inkomst på boendet, vilket är mer än i något annat EU-land. Jani Nieminen uppger flera bakomliggande skäl.

– Det råder stor brist på byggbar mark. Staden äger cirka 60 procent av marken och behöver öka antalet markanvisningar. Det har redan gjorts, men inte i tillräckligt stor utsträckning.

Han tycker att det har blivit ren och skär business, då restriktiviteten skapar en bristsituation som motiverar priser på uppemot 80 000 kronor per kvadratmeter. De höga priserna beror enligt honom även på tröga detaljplaneprocesser, som försenas av överklaganden, och att det råder förbud mot serietillverkning i Finland.

– Byggnadsnämnden höjer sina kriterier varje år. Visionen är att varje hus ska vara unik och bättre än den förra. Men trots det ser många hus rätt likadana ut i slutändan, samtidigt som produktionen blir dyrare och dyrare.

Han hoppas därför att Finland också, precis som Sverige, ska börja godkänna serietillverkning av kvalitativa bostäder. Behovet av den typen av lösningar är stort, enligt honom, med tanke på att cirka 625 000 invånare väntas rata landsbygden framför staden fram till år 2040.

– Helsingfors, Esbo och Vanda får omkring 13 000 nya invånare varje år. Vi behöver därför bygga cirka 10 000 nya bostäder varje år, i stället för 8 500. Just nu kan vi möta efterfrågan, men det är inte lätt. Kapacitetsbristen är stor och vi befinner oss redan i en kritisk gräns när det gäller arbetskraft och material.

Teresa Ahola