Måndag28.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Makroekonomi

Risk för utdragen lågkonjunktur i skuldkrisens spår

Publicerad: 26 Oktober 2012, 12:55

Mats Kinnwall

Världsekonomin har befunnit sig i olika skeden av ekonomisk kris ända sedan sommaren 2007, då skadeverkningarna på det finansiella systemet av USA:s spruckna bolånebubbla började bli allt tydligare.


Ämnen i artikeln:

Mats Kinnwall

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 5, 2012

Världsekonomin har befunnit sig i olika skeden av ekonomisk kris ända sedan sommaren 2007, då skadeverkningarna på det finansiella systemet av USA:s spruckna bolånebubbla började bli allt tydligare.

Initialt koncentrerades krisen till banker och andra finansiella institutioner, både i USA och på andra håll, som varit direkt involverade i överdriven kreditgivning till USA:s bostadsmarknad under orimliga villkor: de så kallade subprime-lånen. Gradvis har dock krisen flyttats över från banksystemet till de offentliga finanserna. Den statsfinansiella krisens karaktär skiljer sig åt mellan de drabbade länderna men gemensamt för ett antal länder, främst söder om Alperna, är att förtroendet för de offentliga finanserna nu är kört i botten. Förtroendekrisen och krav på åtstramningar från institutioner som IMF, ECB och EU kommer med största sannolikhet att pressa ner flera av de skuldsatta länderna i djupa och långvariga recessioner – Grekland är redan där sedan flera år – med långtgående ekonomiska och sociala konsekvenser som följd.

Jag ska dock i detta sammanhang inte fokusera på situationen i enskilda länder utan istället beskriva det gängse mönstret i efterspelet till finansiellt drivna lågkonjunkturer. Här är det viktigt att man förstår hur överhettningsfasen, som föregår kraschen, gestaltar sig. Detta är en fas då hushåll och företag – och inte sällan även regeringar – drabbas av eufori i samband med att ekonomin växer så det knakar, nya jobb skapas i rasande takt, skatteintäkterna forsar in och finansiella priser skenar mot nya höjder. I detta skede sprider sig ofta en känsla av att mänskligheten äntligen har lärt sig att kontrollera ekonomin och att den sista lågkonjunkturen ligger bakom oss: ”This time is different!”.

I takt med att förmögenheterna växer i spåren av stigande aktie- och bostadspriser väljer allmänheten att öka sin belåningsgrad, vilket betyder att balansräkningarna sväller såväl på tillgångs- som skuldsidan. Ökande skulder är ju inget stort problem så länge som tillgångssidan växer på och bubblan fortsätter att blåsas upp. Förr eller senare infinner sig dock sanningens minut när det står klart att expansionen gått för långt och bubblan spricker. Konsekvensen blir nästan alltid kraftiga och snabba fall i tillgångspriserna vilket skapar en balansräkningskris. Skulderna minskar ju inte automatiskt i takt med fallet i tillgångspriserna. Precis som under den nuvarande krisen smittar skuldproblemen istället av sig på de offentliga finanserna: Efterfrågan faller vilket leder till svag sysselsättning, stigande arbetslöshet, vikande skatteintäkter och stigande offentliga utgifter. Att staterna dessutom tvingas ta över konkursmässiga banker för att undvika en kollaps i det finansiella systemet, bidrar ytterligare till att erodera de offentliga finanserna.

Det finns bara två sätt att återställa balansräkningarna: Antingen via en bantning av skulderna eller genom inflation där ekonomin snabbt tar fart och tillgångspriserna åter börjar rusa. De historiska erfarenheterna säger oss att inflationsvägen, som naturligtvis är den lättvindigaste, sällan lyckas. Den förutsätter en kraftig försvagning av landets valuta och en hyfsat stark omvärldskonjunktur, som var fallet för Sverige under 1990-talet. Istället tenderar läkningsprocessen och skuldavvecklingen efter finanskriser att bli lång och smärtsam. Perioder med snabbare tillväxt och spirande optimism följs av vågor av pessimism och avmattning i takt med att nya surdegar kommer upp till ytan. I hårda ekonomiska data visar sig detta i att ekonomin hackar fram runt en svag tillväxttrend under flera år.

Det tydligaste exemplet på detta gasa-bromsa förlopp är USA:s utveckling i kölvattnet av börskraschen 1929.

Efter över tre år av branta fall stack den ekonomiska aktiviteten upp som en raket under 1933. Därefter åkte ekonomin berg-och-dalbana under flera år innan USA föll ner i en ny djup recession 1937-38. Den genomsnittliga ökningstakten i industriproduktionen under dessa 11 år var bara drygt 2 procent, att jämföra med drygt 5 procent det föregående decenniet och nära 7 procent de efterföljande 20 åren. Först i samband med Andra Världskrigets utbrott kan man säga att Den Stora Depressionen verkligen tog slut.

Recessionen blev grundare och kortare i subprime-krisens spår än under 30-talsdepressionen. Samtidigt är den globala skuldproblematiken sannolikt djupare och bredare än någon gång sedan 1930-talet. Det innebär en betydande risk för en ovanligt lång och seg process innan vi kan börja tala om en normalisering av världsekonomin. Krisen har redan pågått i över 5 år. Risken är att vi måste vänta ett ytterligare antal år innan vi återigen kan tala om en ordentlig högkonjunktur.

Mats Kinnwall
Chefsekonom, Sveriges Kommuner och Landsting

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 5, 2012

Ämnen i artikeln:

Mats Kinnwall

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.