Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag19.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Makroekonomi

Planmonopolet – dags att slakta den heliga kon

Publicerad: 6 Oktober 2013, 03:36

Göran Cars

I perspektiv av den allvarliga bostadsbrist som råder i tillväxtregionerna har Bostadsministern varit djärv nog att utmana det kommunala planmonopolet.


Ämnen i artikeln:

Göran Cars

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2013

För att travestera Gert Fylking. ”Äntligen!” I perspektiv av den allvarliga bostadsbrist som råder i tillväxtregionerna har Bostadsministern varit djärv nog att utmana det kommunala planmonopolet. Vi kan bara hoppas att planerings- och byggbranschen ger ministern det stöd som kommer att behövas för att stå emot den flodvåg av motstånd som nu olika särintressen mobiliserar.

Det kommunala planmonopolet skapar ofta problem vid byggande av infrastruktur och bostäder. I ett nyligen avslutat forskningsprojekt på KTH har vi ställt frågan ”varför tar det så lång tid och varför blir det så dyrt?” Vår slutsats är att det kommunala planmonopolet är en av bovarna i dramat.

Det kommunala planmonopolet såg dagens ljus i 1947 års byggnadslagstiftning och förstärktes i 1987 års Plan- och bygglag. Det innebär att kommunerna har rätt att bestämma var, när och hur det ska byggas. Planmonopolet var ett viktigt instrument för omvandlingen av Sverige från jordbruksland till urbant industrisamhälle. 1951 och 1971/74 genomfördes kommunreformer. Syftet med dessa var att i effektiva former tillgodose det framväxande samhällets behov av bostäder, skolor, infrastruktur och annan samhällsservice. Planmonopolet gav kommunerna de muskler som behövdes för denna omvandling. De kunde i samordnade former utveckla planer för att möjliggöra de befolkningsomflyttningar och omställningar som det framväxande industri- och tjänstesamhället krävde. Men de utmaningar samhällsbyggandet står inför i dagens samhälle kräver helt andra instrument.

Problemen med planmonopolet är flera. Dagens samhällsbyggande karaktäriseras i ökad grad av en sammanflätning av offentliga och privata intressen. Avgörande för en orts utveckling är hur samspelet mellan olika aktörer fungerar. I denna verklighet blir det orimligt att en av samarbetsparterna, kommunen, har ett monopol som maktmedel. Lika otillfredsställande är det att kommunen ofta hamnar på två stolar i och med att man både är markägare och ansvarig för att bevaka ett allmänintresse. Samtidigt som man är markägare med ett intresse av byggande är man ”domaren” som bestämmer över byggandet.

Ett annat problem är att många frågor som tidigare var lokala har blivit regionala. Förbättrade kommunikationsmöjligheter har inneburit att våra bostads- och arbetsmarknader vuxit.  Idag bor många i en kommun, jobbar i en annan och har sin fritid förlagd till en tredje. I denna verklighet blir det kommunala planmonopolet destruktivt. Det skapar incitament till en ”free-rider” problematik (det vill säga man inser att en viss investering är nödvändig/önskvärd, men förlitar sig på att andra aktörer ska svara för denna). Det kan till exempel gälla bostadsbyggande i tillväxande regioner. Trots att alla kommuner kan se ett ökat bostadsbyggande som nödvändigt för fortsatt tillväxt, så finns det ofta kommuner vars bostadsbyggande inte är större än marginellt. Den outtalade förhoppningen är att andra kommuner i regionen ska ta ansvar för byggandet. En kommunledning som är villig att ta sitt ansvar kan också komma att möta lokala opinioner och missnöjespartier för vilka det är svårt att förklara varför kommunen ska ta ett ansvar för regions utveckling, när inte andra kommuner gör det.

Kommunernas agerande är rationellt ur lokalt perspektiv men ack så ineffektivt ur ett regionalt och samhälleligt synsätt. Med stöd i planmonopolet har kommunerna i de studerade fallen bidragit till att samhälleligt angelägna investeringar aldrig kommit till stånd eller blivit kraftigt försenade och väsentligt fördyrade.

Sveriges planeringsprocesser är inte tidsenliga. Vad vi behöver för att effektivt kunna styra mot en önskvärd utveckling är nya beslutsfora som är anpassade till de samhällsförändringar som skett. En, ur effektivitetsaspekt, starkt önskvärd förändring, är att frågor rörande infrastrukturplanering och bostadsbyggande i tillväxtregioner flyttas från den kommunala beslutsagendan till ett regionalt beslutsforum. När det gäller bostadsbyggandet borde det självklart ske i samplanering infrastrukturplanering och innebära att infrastrukturinvesteringar villkoras bostadsbyggande.

Slutsatsen blir alltså självklar – logiken med det kommunala planmonopolet har passerat bäst-före-datum. Det är dags för nya planeringsformer och planeringsinstrument.

Göran Cars
Professor i samhällsplanering, KTH

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2013

Ämnen i artikeln:

Göran Cars

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.