Ledare: Merkantilismens nysmidda bojor

Vid årsskiftet firade den organiserade världshandeln 75 år. Under 1990-talet bytte systemet namn från GATT till WTO, och städer som Seattle, Milano och Göteborg sattes i brand i anti-globalismens namn. Frihandeln kom med sådan orättvisa att den inte kunde tolereras, menade upprorsmakarna.

I själva verket turboladdade globaliseringen spridningen av välstånd och framväxten av en robust medelklass på många håll, inte minst i Kina. Samtidigt kunde vi i västvärlden åtnjuta ständigt fallande priser med allt mer sofistikerade leveranskedjor och komparativa fördelar.

Men nu verkar frihandelsrevolutionen tappa tempo – trots nya rekordår både 2021 och 2022 – 2023 lär inte bli ett nytt rekord, därtill är nedgången redan för stor.

Främst är det giganterna USA och Kina som träter. Man kommer varken överens om regler eller dess efterlevnad. Teknikstöld och handelsbegränsningar på mobilområdet är kanske det man först kommer att tänka på, eller Trumps tullar till försvar för den inhemska basindustrin. Allt oftare är det i alla fall säkerhetspolitiska överväganden som sätter käppar i det internationella handelshjulet.

Sedan kom pandemin med dess krav på lageruppbyggnad och självförsörjning, följt av Rysslands anfallskrig i Ukraina, båda med deglobalisering och stigande inflation som följd.

Men vad har det med fastigheter att göra? Jo, om inte 75-åringen piggar på sig riskerar inflationen att bita sig fast. Globalisering har tillsammans med digitalisering borgat för den extrema låginflationsmiljön trots centralbankernas minusräntor och stödköp. Rullas globaliseringen tillbaka och om balkaniseringen av världsekonomin fortsätter, ja då har vi ett regimskifte över oss med bestående högre inflation och räntor därefter.