Onsdag08.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Makroekonomi

Inflation – på gott och ont

Publicerad: 13 Juli 2016, 12:30

Gunnar Wetterberg.

Foto: Mattias Fröjd.

Mössorna försökte på 1760-talet återställa penningvärdet till vad det hade varit före hattarna. Det knäckte många fastighetsspekulanter. Bara Bellman gladde sig – tack vare den stärkta valutan blev spannmålsimporten och suparna billigare.


Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 3, 2016.

Varför är just två procents inflation så önskvärd? Antagligen därför att vi idag tror att det är den bästa avvägningen mellan stabilt penningvärde och lite olja i maskineriet.

Historiskt sett har skarpa inflationsresor växlat med långa perioder av stabilt penningvärde. Johan III spädde ut silvret i sina mynt och byggde Vasaslotten med inflationens hjälp. Frihetstidens hattar lät sedelpressarna rulla för sina misslyckade krig mot Ryssland och Preussen runt 1700-talets mitt. Under första världskriget spekulerade fiffiga affärsmän i att låna för att köpa och sedan sälja när priserna rusat i höjden. På 1980-talet hamnade en del avtal i tvåsiffriga löneökningar.

Återställarna har varit besvärliga. Mössorna försökte på 1760-talet återställa penningvärdet till vad det hade varit före hattarna. Det knäckte många fastighetsspekulanter. Bara Bellman gladde sig – tack vare den stärkta valutan blev spannmålsimporten och suparna billigare. När vänstern efter första världskriget ville deflatera för att straffa inflationens profitörer blev resultatet 1920-talets arbetslöshet. En faktor i 1990-talets kris var att realräntan rusade när inflationen pressades ned.

Nationalekonomernas bedömning av inflationen har växlat. Under keynesianismens dominans på 1960- och 1970-talen trodde många att inflationen var ett nödvändigt pris för den fulla sysselsättningen. Att alla hade jobb betydde att arbetsgivarna tvingades bjuda över varandra. Å andra sidan hoppades man att nominellt mer pengar skulle göra folk mer villiga att konsumera – även om det var mest luft i löneökningarna.

Forskningen på 1980-talet jävade mycket av de keynesianska föreställningarna. När marknaden lärt sig räkna med inflationen miste den sin verkan på arbetslösheten. Istället betonade man hur bristen på förtroende för penningvärdet hämmade sparande och investeringar. Det var en milstolpe när den socialdemokratiska regeringen i början av 1990-talskrisen förklarade att den prioriterade bekämpningen av inflationen. Det var som att svära i den keynesianska kyrkan.

Centralbankernas hantering av inflationen byggde på att den tog temperaturen i ekonomin. Ju snabbare hjulen rullade, desto mer steg inflationen – och då var det dags att dämpa med räntan. Det är fortfarande det tankemönster som dominerar, men för tio år sedan skrev chefsekonomen Bill White vid centralbankernas samarbetsorgan BIS ett varnande papper.

Han menade att dagens situation påminde om läget i slutet av 1800-talet. När stora nya områden drogs in i världsekonomin och översvämmade marknaden med billiga produkter dämpades priserna – trots att aktiviteten var hög. Kina, Indien och de forna sovjetstaterna har haft en liknande inverkan de senaste årtiondena. Om bankerna håller räntan låg på grund av den låga inflationen exploderar istället priserna på aktier och fastigheter, med alla risker det skapar.

Jag tror att Whites varning kan förklara en del av Riksbankens ambivalens de senaste åren. Men det finns också praktiska skäl att önska sig mer inflation. När penningvärdet står stilla är det svårt att ändra relativlönerna mellan olika yrken. Två procents inflation gör det lättare att värdera upp läraryrket. Med lite inflation blir det också lättare för arbetsgivarna att gå med på de löneökningar som behövs för att hålla löneglidningen under kontroll.

Gunnar Wetterberg

Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.