Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Makroekonomi

Från skuldkris till arbetslöshetskris

Publicerad: 10 maj 2013, 12:13

Mats Kinnwall

Som så ofta riskerar den ekonomiska krisen även att skapa sociala spänningar och politiska kriser.


Ämnen i artikeln:

Mats Kinnwall

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 2, 2013

Världsekonomin lider fortfarande i sviterna av den ekonomiska kris som flammade upp i samband med kollapsen för USA:s fastighetsbubbla under 2007-2008. I kölvattnet av den senaste vågen av politisk och finansiell oro drabbades Eurozonen av en ny kraftig konjunkturavmattning under loppet av 2012. Även relativt välskötta länder norr om Alperna som Tyskland med flera drabbades eftersom regionen är nära ekonomiskt sammanflätad. Också länder utanför Eurozonen som Sverige, länder i östra Europa et cetera, fick uppleva en tydlig avmattning under förra året, dels för att Eurozonen är den viktigaste handelspartnern och dels på grund av spridningarna via oro i det finansiella systemet.

Vi har dock kunnat notera att diverse konjunkturbarometrar börjat vända uppåt de senaste månaderna. Samtidigt har världens börser stigit påtagligt medan de skyhöga räntorna i skuldsatta länder fallit kraftigt. Huvudskälet till den minskade oron är att ECB under sensommaren tog på sig rollen som ”lender of last resort” och lovade att göra vad som krävs för att förhindra ett finansiellt sammanbrott i Eurozonen. Risken för en akut finansiell kris á la efterspelet till Lehman-kraschen 2008, måste nu bedömas vara mycket liten, även om det oklara politiska läget i Italien efter parlamentsvalen skapat viss ny oro. Mycket tyder därför på att det djupaste fallet nu ligger bakom oss och att många ekonomier kommer att stabiliseras under 2013. Trots detta gör de flesta prognosmakare bedömningen att Eurozonens ekonomi knappt kommer att växa alls eller till och med krympa under 2013 och bara växa svagt under 2014.

I många länder har sammanbrottet i konjunkturen bidragit till kraftiga obalanser i de offentliga finanserna. Man tvingas nu att genomföra en dramatisk sanering i syfte att bringa ner offentlig skuldsättning till rimligare nivåer, återvinna förtroendet i de finansiella marknaderna och återställa konkurrenskraft och balans i utrikeshandeln.

Som så ofta riskerar den ekonomiska krisen även att skapa sociala spänningar och politiska kriser. Arbetslösheten i Spanien och Grekland har redan passerat 25 procent och är hög i de övriga krisländerna, och kommer att fortsätta att stiga i takt med att ekonomierna faller. I Spanien och Grekland överstiger ungdomsarbetslösheten 50 procent vilket riskerar leda till att en hel generation hamnar utanför arbetsmarknaden.

Det är också slående att Mario Monti, som fick uppdraget att genomföra smärtsamma reformer i samband med att Silvio Berlusconi avgick som Italiens premiärminister hösten 2011, endast lyckades attrahera 10 procent av väljarna till sitt alternativ i det nyligen genomförda italienska parlamentsvalet. Det går uppenbarligen en djup spricka mellan stora delar av befolkningarna i krisländerna som motsätter sig åtstramningar, och internationella institutioner och de finansiella marknaderna som kräver åtstramningar.

Det finns förhoppningar om att de reformprogram som nu med varierande kraft har börjat genomföras i de skuldsatta länderna, så småningom ska bära frukt i form av högre tillväxtpotential. Risken är dock att dessa positiva effekter under flera år kommer att döljas av svag efterfrågan och lågkonjunktur i spåren av krispolitik och budgetsanering.

En ytterligare påtaglig risk är att den skenande arbetslösheten tenderar att bita sig fast på höga nivåer även när hjulen så småningom börjar rulla. Ständigt stigande arbetslöshet i kölvattnet av 1970- och -80-talets kriser är i mycket de europeiska erfarenheterna och innebär i så fall betydande permanenta produktionsbortfall och risk för sociala spänningar.

Minskad oro om Eurozonens framtid innebär även att förutsättningarna för små exportberoende länder som Sverige gradvis förbättras och vi räknar nu med att den svenska BNP-tillväxten tilltar de närmaste åren, efter två relativt svaga år 2012-2013. Trots Sveriges starka utlandsberoende finns det skäl att förvänta sig att den svenska ekonomin klarar sig relativt väl de närmaste åren. En viktig fördel jämfört med många andra länder är att de svenska offentliga finanserna är i god ordning. Det innebär att de svenska hushållen, till skillnad från sina kollegor i många andra länder, inte behöver oroa sig för finanspolitiska åtstramningar framöver. Dessutom borgar stabila offentliga finanser för fortsatt låga räntor vilket också stimulerar efterfrågan i ekonomin.

De närmaste åren räknar vi också med hyfsat goda ekonomiska villkor för den svenska kommunsektorn. I takt med att sysselsättningen långsamt accelererar förutser vi att skatteunderlaget växer på i paritet med eller något svagare är det historiska genomsnittet. Samtidigt är det inte fråga om några ”gyllene tider” för kommunsektorn, de strukturella utmaningarna är stora i form av ofördelaktig demografi och växande krav på leveranser från välfärdssektorn. Dessutom befinner sig såväl kommunerna som landstingen i en fas med stora investeringsbehov vilket sätter ytterligare press på finanserna.

Mats Kinnwall
Chefsekonom, Sveriges Kommuner och Landsting

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 2, 2013

Ämnen i artikeln:

Mats Kinnwall

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.