Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Makroekonomi

Finansmarknaderna och realekonomin

Publicerad: 13 september 2013, 06:56

Mats Kinnwall

I det dagliga ekonomiska nyhetsflödet finns ett starkt fokus på kortsiktiga rörelser i de finansiella marknaderna. Svängningar på världens börser tolkas inte sällan som mätare på temperaturförändringar i världsekonomin.


Ämnen i artikeln:

Mats Kinnwall

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2013

I det dagliga ekonomiska nyhetsflödet finns ett starkt fokus på kortsiktiga rörelser i de finansiella marknaderna. Svängningar på världens börser tolkas inte sällan som mätare på temperaturförändringar i världsekonomin.

Vem minns inte de dagliga direkrapporterna från Wall Street i SVT:s A-Ekonomi under den värsta IT-yran kring millennieskiftet, där likhetstecken ofta sattes mellan kortsiktiga börsrörelser och förändringar i det ekonomiska läget:

”Dagens börsfall/-uppgång tyder på att förtroendet för USA:s ekonomi sviktar/stärks.”

Liknande tongångar kan höras även idag i de dagliga nyhetsbrev som många finansiella aktörer distribuerar, liksom i de nyhetssammanfattningar som publiceras i olika ekonomiska tidskrifter och webbsidor.

Det finns således en stark ambition att tolka högfrekventa variationer i finansiella priser i termer av förändringar i den reala ekonomin. Detta förhållningssätt är inte alltid fel, det är ingen tvekan om att större realekonomiska händelser kan ha dramatiska konsekvenser för de finansiella marknaderna. Här handlar det inte enbart om överraskningar i utfallen på viktig ekonomisk statistik. Till och från domineras den finansiella agendan av ”politiska” faktorer som uttalanden från centralbankschefer eller ledande politiker. Ibland, som till exempel tidvis under de senaste månaderna, kan det uppstå till synes orimliga mönster.

Mycket av de senaste årens börsuppgång har drivits av extremt expansiv penningpolitik: Världens centralbanker har översvämmat systemet med gratispengar i syfte att få ekonomierna att lyfta ur den ekonomiska krisen. När nu USA visar tecken på en hållbar ekonomisk återhämtning ökar risken för att Federal Reserve ska börja dra tillbaka stimulanserna varvid positiva dataöverraskningar inte sällan lett till fallande börskurser. Man kan lite förenklat säga att ”ekonomin driver de finansiella priserna”.

Ofta finns det emellertid ingen uppenbar realekonomisk förklaring till dagliga variationer i de finansiella marknaderna, även om journalister och analytiker gör sitt bästa för att hitta sådana förklaringar. Istället handlar det om olika ”tekniska faktorer”. Det betyder till exempel att politiska beslutsfattare måste hålla huvudet kallt och inte basera den ekonomiska politiken på ”de nyckfulla marknaderna”.

Även om man bör vara försiktig med att övertolka kortsiktiga finansiella rörelser råder det ingen tvekan om att det finns relevant realekonomisk information att vaska ur mer långvariga finansiella trender. Historiskt brukar man särskilt följa två finansiella indikatorer eftersom de från tid till annan fungerat som ledande konjunkturindikatorer. Dessa är långvariga rörelser i USA:s aktiemarknad respektive räntemarknad.
Ett grundkriterium för att kvala in som en ledande indikator är att dess svängningar på ett hyfsat systematiskt sätt föregår svängningarna i konjunkturen. En granskning av dessa visar att tyvärr har börsen utöver de inträffade recessionser dessutom falskeligen signalerat ytterligare minst sex recessioner under de senaste 65 åren (de gulmarkerade områdena). Detta betyder således att börsen historisk tenderat att kraftigt överdriva recessionsriskerna och är således ingen särskilt tillförlitlig ledande indikator.
Hur är det då med räntemarknaden? Det visar sig att den varit en betydligt mer tillförlitlig ledande indikator. Gör man det enkelt för sig säger man att avkastningskurvan skickar en recessionssignal när den långa räntan faller under den korta. Med den tolkningen har avkastningskurvan prickat in alla recessioner och bara skickat en enda falsk recessionssignal sedan 1965! USA:s avkastningskurva har således varit en mycket tillförlitlig ledande indikator under lång tid. Ett problem är dock att ledtiderna varierat kraftigt, det vill säga att ibland har avkastningskurvan börjat röra sig ett par år innan recessionen medan ledtiden bara varit någon månad vid andra tillfällen.
Tyvärr kan man inte självklart generalisera resultaten och till exempel använda den svenska avkastningskurvan som ledande indikator för den svenska konjunkturen, därtill är kurvans prediktionsvärde alltför svagt. Orsaken till detta är värt en annan epistel och ryms inte i denna krönika. Inte heller finns här utrymme att spekulera i varför de finansiella priserna, i varierande grad, leder konjunkturen.
Vad kan vi då möjligen utläsa om den framtida USA-konjunkturen, och i förlängningen världskonjunkturen, ur dagens ledande indikatorer? S&P 500 var mycket nära att signalera recession under våren-sommaren 2012 men det senaste årets börsuppgång antyder att riskerna är mycket små för tillfället. Detsamma gäller avkastningskurvan som flackade betydligt under 2011-2012, i takt med kraftigt fallande långräntor, men som blivit brantare det senaste året. En invertering av avkastningskurvan har för övrigt varit närmast en teknisk omöjlighet de senaste åren eftersom de korta räntorna varit mycket nära noll.

Mats Kinnwall
Chefsekonom, Sveriges Kommuner och Landsting

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2013

Ämnen i artikeln:

Mats Kinnwall

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.