Onsdag08.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Finansiering

Likviditeten livsviktig!

Publicerad: 4 November 2013, 16:07

Gunnar Wetterberg.

Foto: Sverrir Thór.

Wallenbergarna är det moderna Sveriges undanskymda historia.


Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Krönika från Fastighetsnytt nummer 5/2013

Wallenbergarna är det moderna Sveriges undanskymda historia. När den svenska modellen ska beskrivas handlar det om välfärdssystem, pensionsprocent, Saltsjöbadsavtal – men förutsättningen för allt det goda är faktiskt några av världens vassaste teknikföretag.

När jag fick familjestiftelsens fråga att skriva boken tog jag det som en spännande utflykt i svensk industrihistoria. Göran B. Nilsson, Ulf Olsson och Håkan Lindgren har skrivit fängslande biografier över enskilda familjemedlemmar, flera av sfärens företag har förevigats i inträngande historiker – men hur ser skogen ut bland alla träden? Vad gjorde Wallenbergarna till Wallenbergare?

Det är den frågan jag närmat mig i Wallenberg. Ett familjeimperium (Bonniers). Minnet, är en viktig del av svaret. Stockholms Enskilda Bank hade satsat stort på järnvägsobligationer. När den internationella finanskrisen slog till 1878/79 höll det på att bli bankens fall. Obligationerna rasade i värde och var svåra att realisera, småspararna flockades för att ta ut sina pengar.

Banken red ut krisen, Oskar II drog sitt strå till stacken genom att i egen hög person sätta in 10 000 kr, och statsmakterna inrättade en särskild järnvägshypotekfond som lyfte av mycket av bankens engagemang. Men familjens medlemmar lärde sig en läxa, som tjänade dem väl de närmaste hundra åren. Vårda likviditeten! och tack vare den maximen klarade sfären första världskrigets inflation, guldmyntfotens deflation och Kreugers krasch långt bättre än de flesta. Andra finansgrupper kroknade under mellankrigstiden, och 1950- och 1960-talen blev Wallenbergarnas mäktigaste tid. I skydd av de internationella spärrarna mot kapitalflöden mellan länderna och den svenska regleringen av finansmarknaderna kunde de behärska en förbluffande stor del av den svenska industrin med tämligen blygsamma kapitalinsatser.

En annan del av frågan är: vad betydde de?

Det är en klassisk historikerfråga: vilken roll spelar personligheten? Hade det inte blivit ungefär likadant, även om andra hade fått göra det i stället?

Jag tror inte det. Här handlar det inte om de stora talens lag, snarare om de små talens undantag. Sverige är ett litet land, som ekonomi ännu mindre under sitt fattiga 1800-tal, men har lyckats skaffa sig proportionellt sett ovanligt många stora exportföretag – flest jämte Schweiz, brukar det heta.

Hur gick det till?

I boken spårar jag tre förklaringar, som alla i större eller mindre utsträckning har med Wallenbergarna att göra.

A.O. Wallenbergs viktigaste insats var att han grundade Stockholms Enskilda Bank och därmed det moderna svenska bankväsendet. Tidigare hade de enskilda bankerna levt på att ge ut privata sedlar, men eftersom ägarna var solidariskt ansvariga begränsade det hur mycket risk de vågade ta. Nu erbjöd Stockholms Enskilda villkor som gjorde inlåningen till bankens bas. Förmågan att mobilisera småspararna – först genom banken, sedan genom Investor och de enskilda företagen – blev sfärens signum, en viktig grund för att finansiera 1890-talets snilleföretag.

Ända sedan grundarens tid har varje generation lagt en stor del av sin ungdom på att lära sig hur andra länder fungerar. Successivt har man byggt upp ett formidabelt internationellt nätverk. Eftersom snilleföretagen redan tidigt riktade in sig på export blev Wallenbergarna bryggan mellan den svenska ekonomin och omvärlden.

Familjens tekniknäsa var stor och tidig. Inte minst Marcus sr – ”häradshövdingen” – hade stor förmåga när det gällde att urskilja nya teknologiers potential. Det mest hisnande är hans insats för att göra Norsk Hydro av den ganska flugiga idén att utvinna konstgödning ur luft med hjälp av elektricitet, men han ser också till att Atlas tidigt köper in och exploaterar dieselpatentet.

Men också på ett annat plan har familjen gjort nytta. Den traditionella bilden av företags utveckling är att direktörerna tar över efter snillena, och sedan stagnerar verksamheten. Det viktiga är att Wallenbergarna jävar denna trend. Ofta kommer de in i 30-40 år gamla företag, där förnöjsamheten börjar göra sig farligt bred, men där familjen hårdhänt skakar om rörelsen, tar in hungriga VD-ar från andra delar av sfären och brutalt skär bort sådant som inte säljer tillräckligt bra.

När jag gick igenom familjens engagemang häpnade jag över hur många branscher de prövat – rederier, EPA, Tvättman, långtifrån bara de verkstadsföretag, som man normalt förknippar sfären med. Undantaget var faktiskt fastigheterna, även om Knut Wallenberg grundade Saltsjöbaden. Bilden bekräftades i ett samtal med Peter Wallenberg sr, som menade att familjen överlag aktat sig för fastigheter. Inför fusionen 1971 hade Skandinavernas kraftiga exponering mot fastighetssektorn vållat betänkligheter – med rätta, eftersom detta engagemang i början av 1990-talet blev upprinnelsen till den första allvarliga krisen på drygt 100 år för Wallenbergarnas bank. I ett skede var banken illa ute, nära att liksom 1878/79 behöva vända sig till staten för stöd. Hade fusionen raderat krisminnet?

Gunnar Wetterberg

Ämnen i artikeln:

Gunnar Wetterberg

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.