Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Börs

Lånekulturen

Publicerad: 14 September 2012, 11:50

Göran Rosenberg

Får i mailen en annons för exklusiva semesterlägenheter på den spanska sydkusten. På bilden det gamla vanliga, bländvita hus med gröna terrasser och en djupblå swimmingpool i förgrunden. Det finns en golfbana i närheten försäkras det. Det försäkras också att 95 procent av köpeskillingen kan belånas, i det här fallet mellan 3 och 5 miljoner kronor.


Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2012

Får i mailen en annons för exklusiva semesterlägenheter på den spanska sydkusten. På bilden det gamla vanliga, bländvita hus med gröna terrasser och en djupblå swimmingpool i förgrunden. Det finns en golfbana i närheten försäkras det. Det försäkras också att 95 procent av köpeskillingen kan belånas, i det här fallet mellan 3 och 5 miljoner kronor.

Jag undrar nyfiket vari säkerheten ska bestå. Husmarknaden i Andalusien befinner sig i fritt fall, liksom det spanska banksystemet och den spanska ekonomin och de spanska statsfinanserna. Spanien står kort sagt på ruinens brant, vilket möjligen inte angår svenska husköpare men som på sikt kan påverka pantvärdet av deras hus. Eller också är det tvärtom, en god och säker investering i en växande fastighetsmarknad helt avskild från den spanska ekonomin; en marknad där fastighetsvärdet bestäms av efterfrågan från svenskar, tyskar och andra ”nordeuropéer” med tills vidare stabilare värden på sina fastigheter, säkrare banker och solventare stater.

Inget nytt detta förstås, och inte särskilt uppseendeväckande, att världens fastighetsmarknader är på väg att globaliseras. Tyskar och danskar köper upp välbelägna delar av Skåne och Småland. Hela Grekland är numera till salu (eller borde vara det). Och välbelägna delar av Spanien, som det verkar.

Det som likväl sticker en smula i ögonen är låneerbjudandet. 95 procent är onekligen ett frestande erbjudande. Ett femmiljoners hus för 250 000 kronor i kontanter närmare bestämt. Den som köper ett hus på de vill­koren måste naturligtvis räkna med ränte­kostnaderna också, realistiskt 5 eller 6 procent på sikt, det vill säga cirka 250 000 till om året, och att huset behåller eller helst ökar sitt värde, och att inkomsterna räcker till räntorna (för att inte tala om amorteringarna). Eller kallt kalkylera med att inflationen ska betala lånet.

Hursomhelst är det den här sortens kalkyler som försatt västvärldens ekonomier i kris. Skuldkriser är kort och gott kriser där lånekostnaderna överstiger betalningsförmågan. Det gäller såväl stater som privatpersoner. Stater kan i värsta fall trycka nya pengar och låta inflationen äta upp skulden, men är skulderna i främmande valuta och gäldenärerna utländska stater eller banker, hjälper det knappast. För länder med gemensam valuta är möjligheten för var och en att trycka egna pengar borta och den enes skuld blir i värsta fall den andres. Vilket är vad eurokrisen ytterst handlar om.

För privatpersoner finns ­naturligtvis inte möjligheten att trycka pengar. Den skuld man drar på sig måste förr eller senare betalas, också om den med ständigt nya lån kan skjutas på framtiden.

De svenska hushållen tillhör de högst belånade i Europa med en samlad skuld som motsvarar 165 procent av den disponibla inkomsten. De tillhör också dem som mest lättvindigt tillåtits skjuta återbetalningen framför sig. Den genomsnittliga återbetalningstiden för bolån i Sverige är 127 år. I Finland betalar hushållen tillbaka sina bolån inom 20 år. I Sverige trugar bankerna på sina kunder amorteringsfria bolån med liten (nyss ingen) kontantinsats och sätter därmed kortsiktiga ränteintäkter före långsiktig återbetalningsförmåga. Det är en bankkalkyl som bygger på att fastighetspriserna ständigt ska stiga och pantvärdena öka och betalningsförmågan hos låntagarna bestå, och om så inte sker och allt går åt helvete, att staten ska gripa in och rädda banken från konkurs.

För några år sedan gick mycket riktigt allt åt helvete och i land efter land tvingades staten gå in och rädda ”sina” banker eftersom de evigt uppskjutna återbetalningarnas kalkyl inte längre höll. Varför den kalkylen fortfarande skulle hålla i Sverige, förstår jag inte riktigt. Än mindre varför någon kan ­erbjudas låna 95 procent amorteringsfritt på ett semesterhus i Spanien.

Kanske är det för att vi ännu inte kan föreställa oss att allt kan gå åt helvete också i världens mest välordnade land.

Göran Rosenberg
Författare och journalist

Krönika ur Fastighetsnytt nummer 4, 2012

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.