Torsdag13.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Börs

Allt handlar om trovärdighet

Publicerad: 25 September 2015, 12:35

Sverrir Thór.

Det finns nog ingen svensk myndighet eller institution som kritiseras lika skoningslöst i debatten för närvarande som Riksbanken.


Ämnen i artikeln:

InflationRiksbanken

Det finns nog ingen svensk myndighet eller institution som kritiseras lika skoningslöst i debatten för närvarande som Riksbanken. Trots en lång period av noll- och minusränta har man inte lyckats få igång inflationen som alltjämt ligger och hovrar kring noll procent, ibland ligger den på 0,1 procent och ibland på -0,1 procent. Riksbankens inflationsmål ligger på 2 procent och som dess belackare helt riktigt påpekar har inflationen inte varit i närheten av den nivån på väldigt länge och även om Riksbanken själv menar att man nu börjar vädra morgonluft så finns det de som är skeptiska, däribland undertecknad.

Att inflationen hamnar på exakt 2 procent kommer sannolikt aldrig att hända men rent teoretiskt bör den oscillera runt 2 procent. Enligt Statistiska centralbyråns statistik låg inflationen senast nära 2-procentsmålet i februari 2012 då den var 1,92 procent. Riksbanken har mött desinflationen (och stundvis inflationen) genom att sänka räntan och Sverige har sedan ett halvår tillbaka en negativ styrränta för första gången någonsin.

Kritiken är på många sätt befogad, Riksbanken och andra centralbanker ska inte vara höjda över kritik men samtidigt är det viktigt att penningpolitiken inte tar hänsyn till särintressen i ekonomin. Centralbanken har i princip två uppgifter i en ekonomi; den första är att ge ut en gångbar valuta och slå vakt om dess värde, den andra är att säkra den finansiella stabiliteten i ekonomin.

Frihet att definiera inflationsmålet
Den första av de två uppgifterna kan sammanfattas som så att Riksbankens uppgift är att se till att hålla inflationen i schack så att kronans värde inte urholkas. Samtidigt får man försöka förhindra deflation då denna kan ha förödande effekter för ekonomin och i förlängningen valutan. Att hålla inflationen i schack är en lagstadgad uppgift. Riksbanken har enligt lag uppgiften att sätta ett inflationsmål men den har dock fått friheten att själv definiera detta mål. Man valde 2 procent dels av den pragmatiska orsaken att de flesta centralbanker i våra handelsländer har ett inflationsmål på 2 procent, dels då 2 procent anses vara en måttlig prisökning som inte rubbar den ekonomiska stabiliteten.

I debatten om Riksbanken och dess brist på framgång i kampen med inflationen har det märkliga förslaget att sänka inflationsmålet lagts fram. De flesta inser att en styrränta på -0,35 procent tyder på att inte allt står rätt till i den svenska ekonomin. En så kraftigt expansiv penningpolitik är långsiktigt inte sund för ekonomin och obalanserna riskerar att öka i samband med de kraftigt ökade tillgångspriserna som kan härledas direkt till nollräntepolitiken. Genom att sänka inflationsmålet skulle Riksbanken kunna lämna sin minusränta då diskrepansen mellan inflationsmålet och den verkliga inflationen inte är lika stor.

“Att ändra på inflationsmålet vore helt fatalt”
Tanken är visserligen originell och på sitt sätt fin men den har tyvärr ingen förankring i den krassa verklighet som centralbanker opererar i. En centralbank har i grund och botten endast en enda tillgång, sin trovärdighet. Att Riksbanken inte har lyckats komma i närheten av sitt inflationsmål på drygt tre år är illa nog, om den skulle börja justera målet för att skönmåla sig själv skulle vara förödande för trovärdigheten. Vi kan jämföra det med ett fotbollslag som alltid skjuter två meter höger om målet, att ändra inflationsmålet är som om fotbollslaget skulle flytta målet tre meter till höger. Den signal man ger marknaden (åskådarna) är helt enkelt att man inte klarar av att pricka målet.

Den svenska kronan är en så kallad Fiatvaluta. Det syftar inte på det italienska bilmärket utan på ordet fiat som på latin betyder ”låt det bli gjort”. Kortfattat är fiatpengar pengar som inte bygger sitt värde på en guldmyntfot utan endast emittentens trovärdighet. En svensk krona är endast värd någonting eftersom Riksbanken säger att den är värd en krona. En hundralapp (eller vilken annan valör av en sedel som helst) är ett skuldebrev som ger innehavaren en fordring på 100 kronor hos Riksbanken. Den är till och med signerad av riksbankschefen och ordföranden i bankens fullmäktige för att bekräfta detta.  Ifall inte Riksbanken är trovärdig och innehavaren inte kan lita på att den får valuta för sina hundra kronor så är hundralappen inte värd ett smack, de fina signaturerna till trots.

Att ändra på inflationsmålet vore helt fatalt för Riksbankens, och den svenska ekonomins trovärdighet.

Sverrir Thór

Ämnen i artikeln:

InflationRiksbanken

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.