Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Prenumerera på tidningen Fastighetsnytt

Till erbjudande

Sök

Börs

A Beautiful Mind

Publicerad: 28 maj 2015, 00:00


Nyligen nåddes vi av det tragiska beskedet att världskände matematiken John Forbes Nash jr. omkommit i en bilolycka tillsammans med sin hustru Alicia. Nash fick Nobelpriset i ekonomi år 1994 för sitt arbete med att utveckla spelteori men det var inte det han blev känd för utan sin kamp med mental sjukdom som filmatiserades i filmen A Beautiful Mind.

Nu ska jag inte skriva om hans sjukdom, eller hans personlighet, det har många andra redan gjort. Det jag tänkte dryfta är hans bidrag till ekonomin och finansteorin, det vill säga spelteorin. Nash har igenom tiderna hyllats för sina bidrag som på många sätt var banbrytande för en på den tiden ganska infantil matematisk metod (den moderna spelteorin definierades på 1940-talet och Nash lämnade in sin doktorsavhandling år 1950). Spelteorin har haft en stor inverkan på den moderna nationalekonomiska teorin, samt på finansteori, där man studerar ekonomiska agenters beslutsfattande under olika förhållanden och på många sätt varit nyttig då den förser oss med ett matematiskt ramverk eller verktyg som kan ta hänsyn till att folk inte alltid beter sig likadant. Ett tydligt bevis på den vikt spelteorin har haft är att sedan 1970 då Riksbanken började dela ut sitt pris till Alfred Nobels minne, det som vanligen kallas för Nobelpriset i ekonomi, har elva spelteoretiker fått priset (den senaste var Jean Tirole som fick Nobelpriset 2014).

Som nämnt ovan har spelteorin på många sätt bidragit positivt till ekonomins utveckling som vetenskap men samtidigt har den bidragit till den på många sätt förrädiska utveckling som vetenskapen även haft. Personligen har jag en hatkärleksrelation till detta matematiska verktyg som grundar sig i att spelteorin ger stöd till en av grundteserna i hela den moderna ekonomin, antagandet att folk alltid tar optimala beslut. Idén bakom spelteori är väldigt förenklat att använda folks beslutfattande i spel, exempelvis schack eller poker, och tillämpa på beslutsfattande i verkliga livet, vid olika situationer. En bra idé men den blir sämre av att man som sagt underbygger antagandet att folk (ekonomiska aktörer) alltid tar optimala beslut vid varje situation, det gör man nämligen inte.

Ta schack till exempel, senaste åren har vi i Norden blivit bortskämda med att för första gången ha en världsmästare i denna den ädlaste av alla sporter. Den unge norrmannen Magnus Carlsen anses av många (inklusive mig) vara historiens bäste schackspelare men inte ens han är felfri. Den gode Magnus har någon enstaka ibland gjort ofattbara tabbar men tack vare sin skicklighet så lyckas han ofta reparera dessa. De flesta, men långt ifrån alla, beslut han tar vid schackbrädet är de allra bästa givet den ställning som står på brädet men vi ska nog inte sticka under stol med att även Magnus Carlsen gör missar ibland när han spelar schack. Och det gör även andra bland världens bästa spelare. Till och med datorprogram som enbart kan spela schack och körs på de mest kraftfulla maskiner kan göra missbedömningar och feldrag.

Har man det i åtanke är det väl lite naivt att anta att folk alltid tar optimala beslut?

Dela artikeln:


Fastighetsnytt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.