Migrationen ger osäkra prognoser

Artikeln är tidigare publicerad i Fastighetsnytt nummer 4.

Mälardalen växer och det är speciellt en grupp, 80-plussarna, som ökar mest i regionen. Det betyder att redan hårt pressade kommuner möter ännu tuffare tider resurs- och kostnadsmässigt. Det och migrationen blir de två största utmaningarna, enligt Maria Pleiborn, demograf på WSP.

Antalet invånare väntas stiga markant i Sverige under prognosperioden 2017–2060. Folkmängden passerade tio miljoner efter årsskiftet och ökar med över en miljon personer de kommande tio åren, enligt Statistiska Centralbyrån. Blickar man ända fram till år 2060 beräknas Sverige ha omkring 13 miljoner invånare. Mälardalen tillhör en av Sveriges snabbast växande regioner och beräknas ha närmare fem miljoner invånare år 2050, vilket är en ökning om drygt 1,2 procent per år. Det ger åtminstone de mest optimistiska Rufs-prognoserna för sydvästra Uppland, sydöstra Västmanland, norra Södermanland och Storstockholm indikationer om.

Att Sverige växer befolkningsmässigt kräver resurser, bostäder och infrastruktur. Boverkets senaste analys visar att det behövs cirka 600 000 bostäder till 2025. Maria Pleiborn, demograf på WSP, efterfrågar politiskt samarbete över länsgränser och flaggar för att välfärden kommer att bli extra utsatt. Det gäller speciellt kommuner som redan kämpar med att få verksamheten att gå runt resurs- och kostnadsmässigt.

– De måste förbereda sig för dubbelt så många 80-plussare än i dag. De äldre och migrationen till Sverige blir de två största utmaningarna, säger Maria Pleiborn, demograf på WSP.

Siffrorna är framtagna tillsammans med andra prognosmakare, men arbetet har varit mer krävande den här gången på grund av intensiteten inom svensk politik.

– Prognosen är därför osäkrare än någonsin. Normalt sett brukar vi demografer se vilket scenario det lutar sig mot, men nu är det jättesvårt på grund av migrationen till Sverige som styrs av politiska beslut.

Svårberäknat

De flesta mörkertal orsakas av att det är svårare än vanligt att i förväg tyda vilka politiska beslut som kommer att fattas rörande migranter och annat. Får nyanlända exempelvis välja bostadsort valfritt eller kommer politikerna att bestämma det? Men det finns en yrkesgrupp som har det värre än demograferna, menar Maria Pleiborn, och det är alla tjänstemän ute i kommunerna som måste lösa allt svårare regionala utmaningar på grund av migrationen och fatta beslut som i slutändan påverkar demografin.

Bara Stockholm växer med omkring 30 000 invånare per år, vilket kan liknas vid att en hel svensk småstad flyttade in årligen. Stockholms län försöker bland annat att lösa situationen genom att ta fram fler regionala lösningar, något som förhoppningsvis även andra län börjar göra så småningom. Migrationen kräver att landets kommuner och län börjar samarbeta mer, vilket är ett skäl till att staten utreder uppdelningen av landets regioner. Trots att Maria Pleiborn hoppas att gränserna kan ritas om, så tror hon inte att det kommer att bli verklighet. Däremot tycks staten ta regionala frågor på allt större allvar.

– Det är rimligt att lägga större vikt vid frågan. I dag har kommuner planansvar, men arbetet blir lätt inåtriktat och man nyttjar inte varandras kunskaper över gränserna.

Det finns vissa frågor som väger tyngre än andra, menar hon. Luftföroreningar har exempelvis länge varit storstädernas absolut svåraste miljöproblem, men tack vare elbilar och självkörande fordon kommer det troligtvis att minska, vilket ger mer utrymme för nästa stora utmaning.

– Nu borde vi i stället börja fundera över hur vi tänker lösa trängselfrågan.

Ett förslag är att leta efter alternativa lösningar till urbaniseringstrenden, där småorter växer på landsbygdens bekostnad och regioner på småorters bekostnad. Maria Pleiborn är högst tveksam till den urbana normen som fokuserar på att bygga så tätt som möjligt och tycker snarare att politikerna måste göra det mer attraktivt för folk att bosätta sig utanför storstadsregionen.

– Vi närmar oss redan smärtgränsen för trängsel och bostadspriser och borde därför tänka om. Det vore dessutom slöseri med resurser att inte nyttja all den fina mark som finns runt Mälardalen.

”Politiker bör se över länstrafiken”

Statistiken visar att barnfamiljer är mest öppna för att lämna storstaden, för ett betydligt lugnare och bekvämare liv på landsbygden. De vill gärna slippa långa dagisköer, skolor utan utegårdar och att trängas i kollektivtrafiken. Utvecklingen förstärks av att den fysiska platsen spelar allt mindre roll i en tid då man kan vara uppkopplad till internet, samtidigt som folk är mer benägna att åka längre sträckor än förut.

– Det har blivit lättare att pendla, men för att situationen inte ska bli ohållbar i längden så måste staten säkerställa att de allmänna kommunikationerna fungerar inom den regionala bostadsmarknaden.

Hon minns att det var något som man exempelvis misslyckades med när Mälartågen började rulla. Dominoeffekten blev att folk slutade pendla och att bostadspriserna i exempelvis Västerås började mattas av, vilket också belyser vikten av själva frågan och visar hur allt hänger ihop. Ur det perspektivet är Maria Pleiborn besviken på Sverigeförhandlingarna (regeringens förhandling för framtida höghastighetståg), som främst tycks prioritera stråk mellan storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.

– Jag tycker att man springer över ån efter vatten. Fler kommer inte att pendla mellan städerna bara för att resan blir en halvtimme kortare. Garantera i stället att våra regionala kommunikationer fungerar som det var tänkt från början eller ännu bättre.

Hon tycker även att politikerna bör se över Länstrafiken, som i dag har olika taxor och högre kostnader för de som pendlar över länsgränserna, vilket knappast uppmuntrar fler till att börja resa.

– Det är synd, för så ska det inte vara. Här bör länen överväga samarbetsmodeller som snarare förenklar för de hushåll som vill pendla.

Teresa Ahola