Det grova våldet måste få ett slut

Årets första vecka har varit mörk. Det grova våldet tar inte paus bara för att det är jullov. Ingen borde behöva mista livet, eller skadas för att det ligger en handgranat och skräpar på ett torg. Men det är just vad som tragiskt nog hänt i Vårby gård. Budet om ännu en dödsskjutning i Rinkeby var ett i raden av dåd där unga män avrättats brutalt. Det grova, dödliga våldet måste få ett slut. Oavsett vilken del av Sverige eller vilken del av Stockholmsregionen man bor och verkar i, har man rätt till grundläggande trygghet. Barn ska inte behöva växa upp i en miljö där grov gängkriminalitet härskar.

Trygghet och säkerhet är fundamentalt och viktigt för hela samhället. Det är en högprioriterad fråga för fastighetsägare och bransch, men förblir ett område där stat och kommun måste ta sitt huvud- och helhetsansvar för att på allvar förebygga och motverka alla former av kriminalitet. Den våldsamma utvecklingen och användningen av tunga vapen är en högst akut fråga och ett rent underkännande av en statlig kärnuppgift – att garantera medborgarnas trygghet. Det får aldrig bli så att vi börjar vänja oss vid våldet och att det normaliseras. Att Stockholms stad har olika trygghetsmål för olika stadsdelar ger uttryck för en uppgivenhet och för att trygghetsbehoven skulle variera i relation till socioekonomisk status och integration. Så är det naturligtvis inte. Alla innevånare och andra intressenter så som näringsidkare och fastighetsägare har lika stora behov av säkerhet och trygghet.

Man måste sätta det grova våldet i relation till de integrationsutmaningar Sverige har, som i hög grad är koncentrerade till de större städernas förorter, till de så kallade utanförskapsområdena där andelen utrikesfödda är stor. Områdena har högre arbetslöshet, större bidragsberoende och sämre skolresultat. Otryggheten och oron för att drabbas av brott är markant högre än i andra bostadsområden. Polisen presenterade i fjol en rapport över en rad utsatta områden, där mord, skjutningar på allmänna platser, våldsamma upplopp, angrepp på blåljuspersonal och öppen narkotikaförsäljning hör till vardagen. Bilden av den upplevda otryggheten bekräftas av Stockholms stads egen trygghetsmätning.

Men det finns även en annan bild av dessa områden. Människor som trivs och engagerar sig i sitt boende, en stimulerande mångkulturell miljö, ett aktivt föreningsliv och engagerade ledare, skolpersonal som kämpar och ungdomar som vill lära mer och går på organiserad läxläsning på sin fritid. Där finns fastighetsägarna som med strategiska insatser arbetar målmedvetet med att förbättra både inom- och utomhusmiljön och de som vänt brottsutvecklingen i bostadsområden och lyckats näst intill eliminera bostadsinbrotten. Där finns hyresvärdarna med engagemang och medarbetare med kunskap om vad som sker i kvarteren och som på olika sätt jobbar med integration och insatser för att öka trygghet och trivsel varje dag.

Arbetet med att förebygga kriminalitet, stärka integrationen, skapa trygga, hållbara stadsdelar och till sist ett öppet samhälle med god ekonomisk tillväxt måste ske hela tiden. Både på kort och lång sikt. Utmaningarna i Stockholmsregionen är idag stora. Det går inte att bara vänta på att politiker och myndigheter ska hitta fungerande lösningar. Fler måste engagera sig och så sker också. Det gäller företagare och civilsamhälle – inte minst fastighetsägare och andra lokala samhällsaktörer.

Det handlar både om att bidra till en långsiktig samhällsplanering för att skapa förutsättningar för en mindre segregerad stad och om initiativ som gör skillnad här och nu för de boende. Många fastighetsägare har länge tagit ett stort ansvar, lagt stora resurser på ökad trygghet i form av brottsförebyggande åtgärder och det finns en vilja att ta fler och nya initiativ inom ramen för arbetet med den sociala hållbarheten. Det kan handla om praktikplatser och möjlighet till sommarjobb, kulturupplevelser, eller samverkan för att skapa trygga miljöer och stöd till föreningslivet. Men dessa insatser undergrävs om inte staten och kommunerna tar sitt ansvar för det som är offentliga kärnuppgifter, så som att garantera trygghet och säkerhet. Nu krävs handling. Fastighetsägare kommer fortsätta att ta sitt långsiktiga ansvar och söka nya former för samverkan. Men detta kan inte och ska inte ersätta det offentligas ansvar för grundläggande trygghet och säkerhet.

Karin Karlsbro
Hållbarhetschef Fastighetsägarna Stockholm