Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommentar

Bostaden en långsiktig investering och ett långsiktigt åtagande

Vi genomgår nu den svåraste globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Produktionen och konsumtionen är idag i många länder fortfarande lägre än när krisen bröt ut 2007.
Bengt Hansson
Nationalekonom och analytiker på Statens bostadskreditnämnd, BKN.

Publicerad: 16 januari 2012, 23:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Vi genomgår nu den svåraste globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Produktionen och konsumtionen är idag i många länder fortfarande lägre än när krisen bröt ut 2007.

Många bryr sina huvuden med hur vi i framtiden skall undvika att hamna i situationer som denna, men i princip handlar det om att undvika kortsiktighet, ett överdrivet risktagande och en alltför stor skuldsättning. Särskilt problematisk är hushållens höga skuldsättning som är den kanske viktigaste förklaringen till att tillväxten inte tar fart. En stor grupp skuldtyngda hushåll kan eller vill inte låna och konsumera mera utan sparar för att öka sina marginaler och minska sin sårbarhet. De internationella erfarenheterna visar att den låga konsumtionsviljan hos denna grupp inte vägs upp av konsumtionsviljan hos icke skuldtyngda hushåll.

Mot denna bakgrund är KTH professorn Hans Linds argumentation att svenska hushåll är rationella när de väljer rörlig ränta och tillåter sig en hög skuldsättning som minst sagt något udda. Samma politik som i andra länder fått katastrofala konsekvenser skulle för Sverige vara en väg till framgång. Skuldsatta hushåll med rörliga boräntor skulle helt enkelt ha blivit ”too big to fail” för att Riksbanken skall kunna höja räntan. Det är kortsiktigt och illa genomtänkt. Det är riktigt att de svenska bostadsägarna klarade krisen 2008-09 bra till stor del beroende på låga boräntor. Det är inte lika säkert att hushållen klarar nästa kris lika bra. Sedan 2008 har hushållen lånat ytterligare närmare 450 miljarder kronor. Det är inte heller säkert att Riksbanken nästa gång kan sänka styrräntan så mycket att boräntorna blir lika låga som 2008-09 utan att inflationsmålet äventyras. Dessutom är dagens bolåneräntor högre än tidigare till stor del därför att bankerna har ökat sina marginaler i utlåningen för att ha tillräckliga buffertar vid en framtida skuldkris.

Hans Linds argumentation vilar på att hushållens ökade skuldsättning gör penningpolitiken så mycket ”effektivare” än tidigare. Han tonar ner räntans betydelse för växelkursen och utrikeshandeln liksom räntans betydelse för företagens investeringar och för hyresgästernas konsumtionsefterfrågan. Att utgå ifrån att penningpolitiken endast verkar via bostadsägarnas efterfrågan och bortse ifrån andra kanaler är inte en rimlig beskrivning av hur penningpolitiken verkar på efterfrågan. Idag har vi inte något inflationstryck men vad händer om Riksbanken stramar åt politiken i en situation där den globala inflationen ökar och riskerar att även pressa upp den svenska inflationen? Väljer Riksbanken att försvara inflationsmålet eller att värna om bostadsägarnas väl och ve? Argumentationen vilar till stor del på att hushållen via en stor skuldsättning och rörliga räntor tar Riksbanken som gisslan. Stora bostadslån antas tvinga Riksbanken att föra en politik som inte drabbar ägarna till bostadsrätter och egna hem. Ju fler som skuldsätter sig desto lägre räntor. En tanke ägnad att värma skuldtyngda hushåll!

Det är också viktigt att komma ihåg att Riksbanken endast kontrollerar den nominella och inte den reala räntan som är globalt bestämd. En global ränteuppgång slår därför på hushållens bolånekostnader alldeles oavsett hushållens skuldsättning och Riksbankens agerande.

Hushållens räntebörda beror både på räntan och på skuldens storlek. Internationella erfarenheter visar att hushållen agerar kortsiktigt och ser till att hålla nere summan av räntebetalningar och amorteringar på kort sikt. De väljer den ränta som är lägst för dagen och skjuter gärna amorteringarna på framtiden. Det gäller amerikanska, brittiska och danska likväl som svenska hushåll. De svenska hushållen utnyttjade de låga räntorna under 2009, inte till att öka amorteringarna utan till att öka sin skuldsättning. Detta innebär att hushållen blir alltmer sårbara över tid. Hur låga måste räntorna vara för att hushållen skall klara sina åtaganden framöver?

Förklaringarna till att många länder hamnat i den nuvarande bostads-, skuld- och finanskrisen är flera men den kanske viktigaste förklaringen är den kortsiktighet som utmärker olika aktörers agerande. Det gäller de ekonomisk-politiska beslutsfattarna som under många år till stor del lånat till offentliga utgifter och skjutit finansieringen på framtiden. Denna politik, som byggde på fortsatt låga räntor, har i och med den nuvarande förtroendekrisen nått vägs ände. Det gäller också aktörerna på de finansiella marknaderna som i alltför stor utsträckning litat till billig kort finansiering till låga räntor. Att äga sin bostad är ett långsiktigt åtagande och att bygga ekonomin på evigt låga räntor är en kortsiktig och riskfylld strategi.

Bengt Hansson
Nationalekonom och analytiker på Statens bostadskreditnämnd, BKN.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Fastighetsnytt nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev